”Polariseringen kring flyktingfrågan är inget nytt. Den har präglat kristenheten under århundraden. Vilken kristen moral gäller i relationen till ”den andre”? Under historien har denna fråga varit på liv och död – bokstavligt talat. Det skriver historiejournalisten Henrik Arnstad i sin kulturessä.”
Det är skillnad på kristen politik och kristen religion. Det finns inget vedertaget ord för kristen politik, motsvarande begreppet ”islamism” som används om muslimsk politik. Likväl har ”kristendomism” spelat en central roll i Europa sedan kristnandet av romerska imperiet på 300-talet. Kristendom legitimerade politiken i åtminstone 1 500 år, under devisen att statsstyret härskade via ”Guds nåde”. Europeisk politik, krigföring och statskonst hänvisade till Guds personliga gillande fram till 1800-talet, i vissa fall ännu längre.
Efter den katolska reconquistan i Spanien 1492 fastslogs en kristen-politisk doktrin som syftade till rensning av iberiska halvön från judar och muslimer, kallad limpieza de sangre, ”blodets renhet”. Tanken var att närvaron av ”den andre” smutsade Spanien, vars överlevnad krävde hegemoni av äkta kristet blod. Även om judar och muslimer omvändes till kristendomen hade de ”orent blod”. Samtidigt började Europa kolonisera den nya världen och kristen identitet legitimerade erövringsprojektet, inklusive dess grymma hantering av ”indianerna”. Massmord, stöld och slaveri utgjorde inga brott eftersom offren inte var kristna.
Det var då – på 1500-talet – som det hände.
In på den historiska scenen klev dominikanermunken Bartolomé de las Casas (1484-1566) och förändrade den kristna identitetspolitiska debatten för alltid.
Casas påverkades av radikala nya kyrkliga strömningar, som påstod att även icke-kristna ”barbarer” var människor och omfattades av Guds kärlek. År 1515 meddelade Casas den spanska kungamakten att imperiepolitiken måste förändras. Han var naiv. Casas förstod inte vilka oerhörda konsekvenser en sådan förändring skulle innebära. Om icke-kristna fick juridiska rättigheter skulle legitimiteten för det obscent lönsamma imperieprojektet kollapsa (tonvis med silver och guld skeppades från Amerika till Europa).
Spanska staten mobiliserade mot Casas och 1550-1551 arrangerades den så kallade Valladolid-debatten (Valladolid är en stad i norra Spanien, debatten hölls i Colegio de San Gregorio), där de nya extremistiska idéerna skulle krossas. Imperiets försvarare var teologen Juan Ginés de Sepúlveda (1494-1573) som argumenterade för den kristna rätten att förtrycka icke-kristna – och mer därtill. Vad skulle hända om barbarer tog det kristna dopet och inkluderades som trosbröder? Dessa ”nykristna” skulle kunna flytta till Spanien, som därmed aldrig skulle bli sig likt igen. Sådan invandring måste förhindras.
Valladolid-debatten tog sin början.
Sepúlvedas hävdade att den amerikanska hedniska ursprungsbefolkningen inte kunde räknas som människor. Därmed var det logiskt omöjligt att hävda ”indianernas” rättigheter eftersom icke-människor saknar mänsklig juridisk status. Casas svarade med en alternativ förståelse om ”universell mänsklighet” och övertygelsen att även barbarer kunde bli goda kristna. Sepúlveda invände att förhållandena skulle bli ännu hemskare om barbarerna kristnades. De skulle kunna kräva juridisk inkludering i det spanska samhället – och skulle därmed infiltrera, infektera och förändra Spanien med sin olikhet. Barbarerna måste hållas långt borta från Europa.
Valladolid-debatten innebar retoriska segrar för Casas. Men den förhindrade inte en efterkommande europeisk expansion, som under århundraden förblev ett projekt där miljoner och åter miljoner människor avhumaniserades, förtrycktes och mördades. Forskaren Daniel R. Brunstetter skriver:
”Sepúlvedas åsikter demonstrerar hur hävdande av moralisk överlägsenhet kan övertyga angående legitimering av exkludering. Det är en obekväm sanning, eftersom den går stick i stäv mot liberala uppfattningar om modernitet. Likväl behåller åsikterna sin plats i det moderna landskapet.”
Trots förlusten efter Valladolid var Casas insats viktig. Han initierade det kristna motståndet mot rasism, exkludering och intolerans – och formulerade detta motstånds kristna politiska doktrin. Likaså definierade Valladolid en avgörande polarisering inom kristendomen, som än idag skär kristen politik i två oförenliga ståndpunkter:
- Innebär den västerländska kristna övertygelsen ett privilegium och en politisk plikt, som skiljer civiliserade människor som innehar ”den sanna tron” från ”barbarerna”?
- Eller innebär kristendomens budskap om att ”älska din nästa” tvärtom inkludering, vidsynthet och i förlängningen ett demokratiskt betraktelsesätt angående människors olikhet?
Den holländske filosofen och protestanten Cornelius Franciscus de Pauw (1739–1799) hävdade att historien bevisade omöjligheten i att försöka assimilera, integrera eller frälsa barbarer. Den kristna mänskligheten borde inte visa någon nåd inför de annorlunda:
”Därför måste de utrotas. De måste utrotas ögonblickligen.”
Under intryck av Nazitysklands ideologiska triumfer erhöll nationalsocialismen både avsky och sympatier hos kristna. Tanken hos sympatisörerna var att Tyskland stod som västerländskt kristet bålverk (trots att den tyska nazismen inte var religiös) mot antikrist, det vill säga judarna och bolsjevismen. Men samtidigt levde Casas argumentation från 1500-talet bland många stridbara kristna, som hävdade att även judar var människor. Polariseringen inom kristendomen angående synen på Hitlers maktprojekt var knivskarp, oförsonlig och hätsk. Judar både mördades och räddades med kristna politiska argument.
Det är alltså ingen ny debatt som äger rum idag, inom den polariserade kristenheten. Tvärtom söker kristna ständigt det politiska svaret på de oförlösta frågor, som ekar sedan Valladolid-debatten 1550-1551. Vem är människa och vem är barbar? Vem omfattas av Guds kärlek – och vem kan lika gärna dö?
På en slavplantage i Amerika.
I en gaskammare.
I en flotte på Medelhavet.
