Jag skriver en artikel i Aftonbladet Kultur om den danska filmen ”De förbannade åren”, som handlar om den nazityska ockupationen av Danmark under andra världskriget:
75 år efter andra världskrigets slut vågar Danmark slutligen göra upp med sin krigshistoria via spelfilmen De förbannade åren, en av de modigaste skildringar av ett ockuperat land jag sett. Filmen vågar utforska tabubelagd dansk historia – och utmanar Danmarks nationella självbild.
Hittills har den danska minneskulturen kring ockupationen fokuserat på motståndsrörelsen, vilket varit problematiskt:
Danmark gjorde inte nämnvärt motstånd när Tyskland anföll 9 april 1940 (utmärkt skildrat i spelfilmen ”Invasionen av Danmark” 2015) och fick som belöning behålla sitt självstyre, vilket inledde den så kallade samarbetspolitiken. Danmark godkände ”den tyska truppnärvaron” (om än under protest). Någon dansk motståndsrörelse att tala om existerade inte 1940–1942. Tvärtom köade 12?000 danskar för att bli frivilliga i Waffen-SS. Först efter krigets stora vändpunkt i Stalingrad 1943 organiserades verkligt danskt motstånd.
Efter krigsslutet 1945 däremot hade plötsligt samtliga danskar varit tappra motståndskämpar – med något enstaka rötägg som undantag – vilket exempelvis manifesterades 1978–1982 i den enormt inflytelserika historiska danska tv-serien Matador.