Tidskriften Fönstret publicerar en essä av Henrik Arnstad om SD:s extremistiska kulturpolitik, tolkat som ideologisk manifestation av partiets fascistiska värdegrund.
I fascismens värld är kulturpolitik något enormt viktigt och kan liknas vid ett ständigt pågående krig. Traditionella partier har svårt att förstå denna fascismens fixering vid kultur, eftersom de själva betraktar fältet som något småtrevligt vid sidan om den ”riktiga” – framför allt ekonomiska – politiken. Detta utgör SDs primära förhoppning inför valet 2018. Man hoppas få kulturministerposten i en framtida borgerlig regering.
Essän utgör en historisk översikt, där SD:s nuvarande kulturpolitik jämförs med exempelvis kulturpolitiken i Nazityskland.
Det är viktigt att förstå den fascistiska historiska kontinuiteten bakom SDs hat mot ”degenererad” kultur. Begreppet ”degenererad konst” användes flitigt av den tyska nazismen, som 1939 beordrade förstörelsen av 1000 målningar och 4000 akvareller. De kulturarbetare som inte rättade in sig i ledet hamnade i koncentrationsläger. Dock var dessa relativt få. Majoriteten lät sig integreras i den nazistiska maktapparaten. Även utländska kulturarbetare lockades av nazismens kulturflöde, exempelvis svenska Zarah Leander. Fascismens teatraliska, dramatiska och episkt kulturrevolutionära uttryck lockat många skickliga kulturproducenter.
Läs hela essän på tidskriften Fönstrets webbplats. Eller läs på papper, då tidskriften utkommer i tryck 20 februari 2017.
