Till exempel fascismforskningen har visat att genom att studera andra och fler fascismer (perifera fascismer) än de som representeras av Adolf Hitler och Benito Mussolini, kan nya och intressanta aspekter av ideologin undersökas.
Forskarantologin ”The Waffen-SS: A European History” (red. Jochen Böhler och Robert Gewarth) är ett exempel på detta. Boken presenterar forskning av de icke-tyska delarna av dessa nazistiska elitförband, under SS-chefen Heinrich Himmler. Henrik Arnstad recenserar boken i Göteborgs-Postens kulturdel:
Den nazistiska utmaningen 1933–1945 var mycket mer än enbart ett tyskt projekt. Till stora delar var detta barbari internationellt. Särskilt syns det i rekryteringen av frivilliga till Waffen-SS, nazismens politiserade elitförband i ökända svarta uniformer. SS-chefen Heinrich Himmler ville samla Europa i förintelsekrig mot ”rasfienderna” och rekryterade frivilliga från alla möjliga länder – inte minst Skandinavien.
Den nordiska icke-tyska aspekten av Waffen-SS är av särskilt intresse, eftersom flera tyska nazister (bland annat Himmler själv) ansåg att skandinaver generellt var mer ”rasrena” germaner, än tyskarna.
Norden är särskilt intressant för forskningen kring Waffen-SS. Av rasideologiska skäl var Skandinavien viktigt för SS-rekryteringen. Norge, Danmark och Sverige ansågs befolkat av synnerligen renrasiga ”ariska germaner”. Européer som inte bedömdes ”germanska” exkluderades från början av SS (exempelvis finländare, vilka betraktades som ”asiatiska mongoler”). Men när de tyska behoven av stridande steg efter anfallet mot Sovjetunionen 1941 bytte Waffen-SS sin germanska identitet mot en europeisk. Allt fler nationaliteter tilläts bli frivilliga. Soldaterna fick höra att de förde en gemensam europeisk kamp mot ”judebolsjevismen”, snarare än att de stred för Hitler. Det är ingen slump att anfallet mot Sovjetunionen innebar starten för den – likaledes internationella – Förintelsen.