I lördags var det exakt 60 år sedan skeppet Vasa bröt vattenytan den 24 april 1961 kl 9:03. Efter 333 år på botten av Stockholms ström blev ett bortglömt vrak plötsligt Sveriges viktigaste kulturhistoriska artefakt. Men hur gick det egentligen till när Vasa bärgades? Varför bärgades båten egentligen — något liknande har ju aldrig hänt varken förr eller senare. Det forskade jag om för några år sedan. I lördags blev det stor essä i Aftonbladet Kultur och dessutom helsidesintervju i lokaltidningen Mitt i Södermalm under rubriken ”Utan två öl på Mosebacke hade Vasamuseet inte funnits”. Läs via länkarna eller läs essän här.
Bitterhet och bärs bakom bärgningen av skeppet Vasa
Torsdag 13 september 1956 träffades två män på Mosebacke i Stockholm. Den ene var Anders Franzén, ingenjör med lidelsefullt fritidsintresse för gamla fartyg. Den andre var Axel Hedberg, chef för jättelika varvskoncernen Broströms bärgningsbolag Neptun. De bägge åt mat och drack ett par öl. Efteråt antecknade Franzén på krognotan:
Lunch med A.F. Hedberg i Neptunbolaget (Broströms) för att få låna pontoner etc. för att lyfta WASA.
Så märkligt gick det till när beslutet togs att bärga skeppet Vasa. För exakt 60 år sedan – den 24 april kl. 9:03 år 1961 – bröt fartyget vattenytan. Då hade fem år förflutit av intriger, bittert hat, kungliga ingripanden, sabotage och politiska drömmar om en pånyttfödd rojalistisk höger som skulle utmana den svenska socialdemokratiska hegemonin.
Franzéns bärgning av stormaktskungen Gustav II Adolfs krigsskepp Vasa från 1628 skulle – bokstavligt talat – lyfta krigarmonarken till ytan igen.
Sedan 1800-talet avgudade svenska högern den store Gustav Adolf. Men denna dyrkan hade gjort moralisk konkurs vid andravärldskrigets slut. Nazitysklands beundran av Gustav Adolf var i färskt minne och det moderna, framåtblickande och socialdemokratiska Sverige dolde inte avskyn för stormaktstidens ”snuskige” krigshetsare. Men åren 1956-1961 tog högern strid via skeppet Vasa!
Två veckor innan ölen på Mosebacke hade Franzén återfunnit skeppet på havsbottnen och inledde en frenetisk aktivitet för att bärga Vasa. En fantastisk – och idag undanskymd – historia tog sin början.
Förutom lyftprojektets pontoner, materiel och fartyg behövdes mängder av dykare. Franzén skaffade kontakter på örlogsvarvet som vid denna tid låg mitt i Stockholm (faktiskt på samma plats som Vasamuseet ligger idag). Det var knappast lagligt att marinen skulle tillhandahålla dykeri åt privatpersoners hobbyprojekt – men Franzén lyckades. Flottans verksamhet krympte under efterkrigstiden och Stockholms örlogsvarv var nedläggningshotat. Franzéns projekt innebar en PR-möjlighet som den konservativa marinen nappade på. Bärgningsarbetet fick fri tillgång till örlogsvarvets dykare, övrig personal och utrustning.
En av dykarna – dykarbasen Per Edvin Fälting – gick ner vid Franzéns fyndplats och bekräftade faktum. På botten låg verkligen 1600-talsskeppet som Franzén döpt till ”regalskepp” för att sammanbinda fartyget med rojalism, kunglig glans och Gustav II Adolf. Ett manligt och maskulint nätverk tog form kring Franzén – men det stod inför en mäktig fiende: Statens sjöhistoriska museum (SSHM) var ansvarig myndighet och vårdade vetenskaplighet och arkeologisk omsorg. SSHM uppskattade varken bärgningen eller privata ”skattsökare”.
Franzén å andra sidan avskydde arkeologiska hänsyn. Han såg som sin uppgift att ”rädda Vasa från utgrävning”, vilket ledde till att han – enligt honom själv – ”saboterade grävningen tillsammans med Fälting” eftersom han fruktade att ”åratals grävningar förestod”. Vasa skulle upp så kvickt som möjligt och då hade Franzén inte tid med arkeologi. För att krossa motståndet från SSHM besökte Franzén kung Gustaf VI Adolf och antecknade:
Träffade sen (i hemlighet) Kungen och fixade brevet från Kungen till mej med HM:s förhoppning om totalbärgning.
Kungabrevet finns bevarat i Franzéns arkiv:
Härmed har jag äran återsända Edra handlingar rörande skeppet Vasa. H.M. Konungen har sett igenom handlingarna och uttryckt Sitt intresse för projektet, samt emotser en orientering, då planerna för skeppets bärgning tagit fastare form.
På brevet har Franzén antecknat med blyerts:
Det var detta som satte fart på jobbet. Fick mycket kritik för denna aktion!
Den 30 september 1959 grundades Wasanämnden under monarkins beskydd och med prins Bertil som galjonsfigur. Inför kungamakten kapitulerade SSHM medan den socialdemokratiska regeringen förblev kallsinnig – men stoppade inte projektet. Samtidigt började eliten av svenskt näringsliv pumpa in sponsorpengar i projektet, som plötsligt blivit mycket tjusigt.
Franzéns frenesi hade gett resultat – men det gav en effekt han aldrig räknat med. Hans egen brist på tjusighet och social kompetens fick honom utsparkad. Wasanämnden beordrade Franzén att sluta kalla sig ”initiativtagare till Wasaprojektet” och klargjorde via brev att han inte längre var välkommen i arbetet:
Du bör betänka att Du insatts i nämnden såsom en honnör för Ditt arbete med Wasa, men att Dina insatser bestått mindre i praktisk rådgivning, än i frän kritik.
Franzén reagerade med hat och vitglödgande bitterhet. Han hade tänkt sig framleva som chef över ett framtida museum. Istället fann han sig förnedrad – dessutom i påtvingad hemlighet. Bärgningen hade blivit en riksangelägenhet med intensiv massmediabevakning och Franzén personifierade Vasa (han skrev till och med att ”Jag är Vasa” i en upprörd kommentar till nämndens brev).
När skeppet slutligen bröt vattenytan 24 april 1961 grinade Franzén mot TV-tittarna – som inte hade en aning om vad som hänt i kulisserna. Franzéns TV-kommentar speglade hans vrede då han trotsigt fortsatte kalla sig ”initiativtagare” och framhävde den egna gruppens betydelse:
Anders Franzén, initiativtagare. Det är ju en märklig känsla att stå här, mitt inne i tidigt 1600-tal. Men om man bortser från det känslomässiga så har det ju gått precis som vi fyra här planerade redan 1956.
Ett djupare misslyckande för nätverket som bärgade Vasa var att skeppet inte innebar högerkonservatismens återkomst i Sverige. Tvärtom följdes år 1961 av 1968 och vänstervågen. Staten placerade Vasa i ett plåtskjul kallat Wasavarvet och Franzén övergick till att leta efter andra ”regalskepp”.
Först i och med den nya högerns entré med Thatcher och Reagan under 1980-talet planerades och byggdes det nya Vasamuseet – en ståndsmässig byggnad, prydd med örlogsflagg och älskad av svenska kungamakten. Det invigdes av kung Carl XVI Gustaf år 1990. Idag är hatet, bitterheten och de hänsynslösa konflikterna från 1956-1961 bortglömda på Vasamuseet, norra Europas mest besökta museum.
Anders Franzén avled 1993 och fick aldrig bli museichef. Men idag syns han i Vasamuseets utställningar – som artefakt. Så kan det gå när man dricker öl på Mosebacke!
Henrik Arnstad
