Jag skriver i Dagens ETC om den norska dokumentära TV-serien ”Frontkjempere” som drabbats av upprörd och hård forskarkritik.
Ondskan tonas ned i serie om SS-soldater:
Liknar nazipropaganda
Den nya tv-dokumentären ”Frontkjempere” får skoningslös kritik i Norge. Den handlar om norska frivilliga i nazityska Waffen-SS och anklagas för att vara både glorifierande och falsk. Rättvist? Henrik Arnstad har sett samtliga avsnitt. ”Seriens dramatiserade del urartar till en nazistisk propagandafilm”, skriver han.
Ett jättegräl rasar i Norge angående nya TV-dokumentären ”Frontkjempere” som handlar om norska frivilliga i nazityska Waffen-SS under andra världskriget. Norska public service-bolaget NRK utsätts för skoningslös historikerkritik för att presentera en tillrättalagd, glorifierad och osann bild av norrmännen som stred för Hitler under pågående nazitysk ockupation av Norge.
Redan dagen innan premiären i tisdags förra veckan publicerade tidningen Verdens Gang en ilsken protest från fyra expertforskare, bland dem Terje Emberland, seniorforskare som medverkar i dokumentärseriens intervjumaterial. Emberland och hans kolleger anklagar NRK för att ”reproducera SS-veteranernas ohållbara historierevisionistiska teser”.
TV-serien är samproducerad med svenska SVT som meddelar att ”vi kommer inte att sända den”. Även danska public service DR står med i eftertexterna som medproducenter, men har ännu inte beslutat angående sändning.
Jag har sett de fyra avsnitten av Frontkjempere och det är en imponerande produktion – som alltid när Norge hanterar sin andravärldskrigshistoria på film och TV. Extremt påkostat, snyggt och professionellt. Serien blandar intervjuer med överlevande SS-veteraner med långa dramatiserade avsnitt där tittarna får se de intervjuade männen som unga SS-soldater på östfronten. Dramatiseringarna med sina utdragna, vräkiga och spännande stridsscener fungerar som bekräftelse på att SS-veteranernas intervjuberättelser är sanning – det får ju tittarna se med egna ögon.
Mellan de gamla SS-männens fårade ansikten och explosionerna på östfronten har dock TV-producenterna stuckit in intervjuer med experter som Terje Emberland, vars utlåtanden är syftade till att balansera veteranernas berättelser.
Svårigheten är att intrycket av SS-männens berättelser och de mustiga dramatiseringarna överskuggar inläggen från Emberland med flera, som skriver att ”det grundläggande problemet är att filmskaparna inte mäktat upprätthålla nödvändig kritisk distans till frontkämparna”. Därmed är inte NRK-produktionen seriös ”historieförmedling till allmänheten”.
Morgenbladets recensent är ännu hårdare och skriver att NRK via Frontkjempere bytt roll i det norska samhället, från att vara en seriös journalistisk aktör till att bli ”en suspekt youtube-kanal” som samarbetar med extremhögern (”dokumentarserien Frontkjempere sender en lissepasning til ekstremhøyre”). Men är kritiken sann? Eller är den snarare tecken på ett nationellt trauma, då Norge får se någonting annat på TV än de eviga produktionerna om hjältemodiga antinazistiska norska motståndsmän?
I början av TV-serien förefaller kritiken överdriven. Veteranintervjuerna och dramatiseringarna är märkligt okritiska – javisst – men de kompletteras ständigt av forskare, främst Terje Emberland, som ger en annan bild. Det är dock slående hur konsekvent det förnekas att SS-männen var övertygade nazister, vilket är orimligt. De stred inte för den reguljära tyska krigsmakten utan i de politiserade nazistiska SS-förbanden.
I serien är krigsförbrytelser främst något tyskt – norrmännen satt bredvid och tittade på med förvånade ögon. Det är nonsens. Det gick inte att medverka i Hitlers ”förintelsekrig mot judebolsjevismen” som SS-soldat utan att sympatisera med vidrigheterna. Men Emberland med flera gör sitt bästa för att nyansera. Problemet är att SS-männens berättelser sammantaget med dramatiseringarna blir mycket starkare för TV-tittarna.
Ju längre TV-serien fortskrider desto värre blir den och sista avsnittet är avskyvärt. Seriens dramatiserade del urartar till nazistiska propaganda, framför allt i en utdragen scen där de norska SS-frivilliga flyr den framryckande Röda armén genom att simma över en sjö. De nakna, unga och muskulösa manskropparna – fascismens übermensch-martyrer – tar sig fram under kulspruteeld, till tonerna av en autentisk nazistisk kampsång, framförd stilla av en kvinnlig sångröst:
Kamrat, vi marscherar mot målet,
vi till kamp för vår sak står parad.
Med Quisling, vår Führer, vid rodret,
framåt, gå på, gå på!Aldrig tillbaka, framåt vi må,
marscherar vi sjungande, man efter man,
marscherar vi, marscherar vi, för folk och fosterland!
Scenen avslutas med att de norska SS-männen – som klarat flykten över sjön – nakna kramar varandra, i platonisk brödrakärlek, till de sakta tonerna av episk musik. Det enda som saknas är eftertexten ”regi: Leni Riefenstahl”.
Som reaktion på historikernas vrede publicerade NRK ett svar på sin webbplats på premiärdagen i tisdags. Svaret är de vanliga klyschorna angående kontroverser av detta slag: ”Vi önskar välkomna en debatt mellan fackfolk om hur historiska händelser kan tolkas på olika sätt och leda till olika slutsatser … Det ligger inte i NRK:s uppdrag att censurera kontroversiellt innehåll.” Emberland beklagar på sin Facebook att ”saklig och forskningsbaserad” kritik av en historisk dokumentärserie inte tas på allvar av NRK och TV-seriens producenter.
Det finns emellertid en del att tillägga ur ett svenskt perspektiv. Sverige är Norges motsats på många sätt. Den svenska bilden av nationen under andra världskriget präglas av skam, skuld och uselhet och Sverige producerar nästan ingen film eller TV om kriget. Norge däremot sprutar ur sig produktioner. Svenskarna vältrar sig i självkritik medan norska produktioner om kriget som regel är nationalistiskt glorifierande. Exempelvis filmen om motståndsmannen Max Manus (2008), TV-serien ”Kampen om tungvattnet” (2015) eller nyss TV-serien ”Atlantic Crossing” om norska kronprinsessan Märthas flykt till USA under kriget.
Det är därmed logiskt att även en norsk TV-serie om norska SS-soldater blir glorifierande eftersom – enligt norsk nationalism – en norrman alltid är trevlig, hygglig och sympatisk. I grunden. Även om norrmannen korrumperas av ”det onda utländska” exempelvis via tysk nazism.
Denna problematik syntes i Norges hantering av den rasistiske terroristen Anders Behring Breivik. Han fostrades och radikaliserades inom det rasistiska norska Fremskrittspartiet, det vill säga inom en normaliserad del av det norska samhället. Men efter terrordåden i Oslo och på Utøya 2011 tolkades istället Breivik som en ”ensam galning” och påminnelser om hans bakgrund i Fremskrittspartiet utsattes för aktiv tystnadspolitik. Norrmannen Breivik drevs av mordisk nationalism och därmed kunde han inte vara norsk eftersom norsk nationalism inte kan vara mordisk. På samma sätt förhåller det sig med de norska SS-männen i TV-serien Frontkjempere.
Mängder av norska SS-frivilliga deltog i ett enormt rasistiskt krigsförbrytarprojekt som manifesterades i de hemskaste krigshandlingar mänskligheten upplevt – det nazityska förintelsekriget mot ”judebolsjevismen” 1941-1945, där Förintelsen av Europas judar ingick. Deras själva deltagande i kriget var – som sådant – en förbrytelse mot mänskligheten. Särskilt eftersom det var frivilligt. Ur ett nationellt perspektiv var det norsk ondska. Sådant är smärtsamt för Norge. Därför förtjänar de norska akademiker som reagerar mot Frontkjempere svensk beundran.
I Sverige pågår just nu ett politiskt projekt att förfalska landets andra världskrigs-historia, styrt av det blåbruna blocket med SD-fascismen i spetsen. Svenska akademiker har inte – med några få undantag – reagerat med nödvändig vrede. Det är skam för vårt land. De norska forskarnas ilska borde bli en svensk väckarklocka.
