Ordfront magasins specialutgåva 2020 har undertiteln ”böcker om motstånd” och Henrik Arnstad skriver en längre essä om motståndet mot regimen i Nazityskland 1933-1945.
Ämnet är skrämmande aktuellt i Sverige, som efter valet 2022 riskerar att bli en antidemokrati med världens procentuellt största fascistparti — tillika världens största parti med nazistiskt ursprung — i regeringen.
Svenska demokrater från vänster till höger har därmed mycket att lära av det minimala motstånd mot Hitler som existerade i Nazityskland:
I Reichstag-valen 1932 – som förde Hitler till makten – fick nazistpartiet NSDAP långt över 30 procent av rösterna och blev Tyskland största parti. Mycket nog. Men det påpekas regelbundet att en majoritet av tyskarna (över 60 procent) aldrig röstade på nazisterna.
Mindre uppmärksammat är hur populär Hitler blev efter avvecklingen av demokratin. Åren 1933-1938 vann NSDAP stöd även av ”den överväldigande majoriteten av den majoritet som 1932 hade röstat på andra partier”, enligt ett känt citat av författaren Sebastian Haffner. Det har uppskattats att över 90 procent av tyskarna skulle ha röstat på Hitler när hans popularitet toppade 1938, om fria val fortsatt existera.
Visserligen är en sådan uppskattning rena gissningsleken. Men faktum är att Adolf Hitler – ondskan personifierad – möjligen är den mest populäre politiske ledaren i världshistorien. Likväl fanns antinazister i Tredje riket.
Efter kriget blev vissa tyska antinazister berömda moraliska föredömen. Exempelvis aktivisten Sophie Scholl, som avrättades en vårdag 1943, bara 21 år ung:
Sophie Scholl var på många sätt typisk för motståndet mot Hitler. Hon var en av Hitlers många nazistiska barnaktivister, när hon som 12-åring gick med i flickornas motsvarighet till Hitlerjugend: Bund Deutscher Mädel. Sophie Scholls omvändning till antinazist 1937 skedde inte utifrån storpolitiska överväganden utan på det personliga planet, när regimen grep släktingar och vänner. Det väckte Sophie Scholls avsky.
Som universitetsstudent i München gick hon med i motståndsgruppen ”Vita Rosen” och greps när hon spred antinazistiska flygblad. Hennes aktivism var naiv, amatörmässig och utgjorde inget egentligt hot mot det nazistiska styret, förutom på en viktig punkt:
Hon existerade.
Essän utgår från den brittiska vetenskapsjournalisten Catrine Clays nya bok ”The Good Germans: Resisting the Nazis 1933-1945” – om antinazistiska aktivister i Nazityskland. Catrine Clays bok beskriver hur den tyska antinazismen var en brokig struktur utan organiserad ledning.
Deras amatörmässigt utformade motståndsgrupper infiltrerades av säkerhetspolisen Gestapo, som lät dem hållas tills tillräckligt många aktivister avslöjat sig. Då blev det razzia och antinazisterna fördes till häkten, fängelser och koncentrationsläger – där de misshandlades, torterades och inväntade bödeln.
En återkommande känsla hos motståndspersonerna är besvikelse över omgivningen. Deras vänner, kolleger och släktingar – som tidigare hade föraktat, avskytt och förbannat Adolf Hitler – visade sig efter 1933 omfamna den nya regimen. Lojaliteten med närstående antinazister, judar och andra utsatta var noll. Alla avskedanden, trakasserier och gripanden kunde ske utan nämnvärda protester.
Tvärtom hälsades åtgärderna ofta med glädje. Det fanns gott om tyska opportunister som såg våldsamheterna mot dissidenter som positiva möjligheter till egen vinning.
En fundamental lärdom Sverige har att begripa från Nazityskland är hur viktigt det är för demokratiska grupper att — redan idag! — börja planera för framtida underjordisk existens:
Dagens Sverige har mycket att lära av de tyska antinazisternas misstag, inför ett eventuellt – men inte osannolikt – maktövertagande av de svenska fascisterna Sverigedemokraterna. Det är dessutom bråttom, eftersom den svenska demokratin snabbt kan begravas efter riksdagsvalet 2022. Det visar bland annat erfarenheten från Ungern, som snabbt gick från demokrati till icke-demokrati. Om SD tar makten kommer demokratin att upphöra existera fortare än vi anar, visar all historisk och samtida erfarenhet.
De som kommer fortsätter kämpa för demokrati i SD:s framtida Sverige – och de är betydligt färre än du vill veta – kommer snabbt hanteras av den nya regimen. De kommer troligen att bära sig lika klumpigt, godtroget och amatörmässigt åt som de antinazistiska aktivisterna i Tyskland 1933-1945.
Det största misstaget som de tyska antinazisterna begick – liksom dagens kvarvarande demokratiska ungrare, med flera – var att de inte förberedde sig på en kommande underjordisk existens, medan de fortfarande hade möjlighet.
Läs hela essän i Ordfront magasin, som finns i tidningshandeln!
