Jag skriver lång text i tidskriften Författaren om Sverigedemokraternas fascistiska litteratur- och bibliotekspolitik. Vad är det egentligen för böcker som kommer att få skrivas — och läsas — om SD får makten efter 2022 och den svenska demokratin nedmonteras?
För SD är Ungern ”ett kulturpolitiskt föredöme för Sverige” eftersom landet ”har tydliga kulturpolitiska mål om att värna den nationella identiteten” (2012). SD uppskattar att Ungern tvingar ”vissa verksamhetschefer får sluta om de inte vill arbeta efter de politiska målen”.
Denna politik – med udden riktad mot både kulturarbetare och kulturtjänstemän – har redan introducerats i svenska kommuner där SD har makt och inflytande.
På ett djupare plan går SD:s litteraturpolitik tillbaka till fascismens födelse i Italien 1919 och den nazityska fascismens praktik 1933-1945. Ideologiskt skiljer sig därmed SD från dagens Ungern, vars antidemokrati inte är fascistisk utan grundar sig på en nationell tradition av auktoritär konservatism.
Fascistiska SD är därmed mer radikala än det ungerska konservativa maktpartiet Fidesz. SD är sprunget ur svensk mellankrigstida nazism och Adolf Hitlers politiska tänkande.
Men när jag djupstuderar exakt vilken litteratur SD önskar se i framtiden blir bilden luddigare i partiets kulturpolitiska motioner och informationsmaterial. Ordet ”litteratur” får visserligen 193 träffar i partiets skrifter och uttalanden, men de litteraturpolitiska utspelen är påfallande abstrakta angående vad som egentligen utgör god litteratur, förutom att den ska vara nationalistisk och producera svensk nationell identitet.
Läs hela reportaget — inklusive undersökningen om vilken litteratur SD uppskattar — på tidningen Författarens webbplats:
De fantastiska illustrationerna är gjorda av Emma Hanquist.