Tidningen Populär historia (7/2020) publicerar en artikel av Henrik Arnstad om de finska Frändefolkskrigen 1918-1922 utifrån historikerna Aapo Roselius och Oula Silvennoinens nya forskning. Artikeln är ett svar på en läsarfråga:
”Stämmer det som jag hört att det fanns svenska deltagare i de så kallade Frändefolkskrigen 1918–22?”
Frändefolkskrigen var en serie inofficiella finska anfallskrig mot bolsjevikerna i det blivande Sovjetunionen som är nästan helt okända i Sverige, vilket inte är konstigt. Även i Finland är kännedomen låg, eftersom krigen hamnat i skuggan av de mer kända finska striderna under 1900-talet.
Men den finska uppmärksamheten kring Frändefolkskrigen 1918-1922 ökade drastiskt i år, då två av Finland mest kända historiker – Oula Silvennoinen och Aapo Roselius – publicerade boken Villi itä (”Vilda östern”). Deras forskning visar din tanke är korrekt. Hundratals svenskar och ännu fler danskar deltog som frivilliga i de högerextremistiska Frändefolkskrigen 1918-1922.
Syftet var att skapa ett enormt Storfinland, framför allt genom att ockupera områden i Karelen. Enligt vissa högstämda storfinska planer borde Finlands östgräns sluta vid Uralbergen, samt även omfatta Estland och finskspråkiga bygder i norra Sverige och Norge. Ibland ingick till och med Ungern i det framtida Storfinland.
Tanken var att samla alla finsk-ugriska folk under finnarnas mäktiga välde. Därför ingick även det estniska Frihetskriget i Frändefolkskrigen, då Finland skickade stora trupper i form av frikårer för att slåss mot ryska styrkor i Estland, som efter segern mot ”de röda” antogs vilja gå i union med Finland.
De svenska frivilliga återfanns i dessa finska frikårer, ofta i ledande positioner. Ett exempel är högerextremisten Martin Ekström från Dalarna, som senare under 1930-talet blev ledare för det svenska nazistpartiet Nationalsocialistiska blocket. I Frändefolkskrigen utsågs Ekström till chef för en finsk frikår och genomförde omfattande offensiver, varpå han erhöll hjältestatus i Finland, där han är mer känd än i Sverige.
Frändefolkskrigen utmärktes av hat mot ”bolsjeviker” samt krigsförbrytelser, fylleri och massavrättningar. Striderna var bittra eftersom Rysslands försvarskrafter ofta bestod av ”röda” finländare, som flytt österut undan förlusten mot de ”vita” under finska inbördeskriget 1918. Finländare stod återkommande mot andra finländare, på Frändefolkskrigens slagfält.
De finska krigstågens framgångar berodde på motståndarsidans ineffektivitet, eftersom röda armén fortfarande var under uppbyggnad, liksom hela det blivande Sovjetunionen (som grundades 1922). Faktum är att de finska trupperna var nära att tillfångata röda arméns ledare Trotskij i samband med erövringen av Narva 1919, men han lyckades smita undan.
Vid freden i Dorpat 1920 mellan Finland och Ryssland borde Frändefolkskrigen ha avslutats, men de fortsatte via nya finska anfall, mot Karelen och Ingermanland. Först 1922 tog den finska anfallskraften slut. Många svenska frivilliga fann därefter en ny tillvaro i öster, exempelvis den frivillige Carl Mothander, som varit juridikstuderande i Uppsala. Efter ett möte med den finländske generalen Gustaf Mannerheim 1918 utsågs Mothander till major och ledde trupp under Frändefolkskrigen. Efteråt skaffade han en herrgård i Estland och blev granne med befälhavaren för Danmarks frivilliga, officeren Richard Gustav Borgelin.
Det svenska frivilliga deltagandet i finska inbördeskriget 1918 och Frändefolkskrigen 1918–1922 hade stor betydelse för den svenska politiska utvecklingen i Sverige. Det var vid dessa krigsskådeplatser som den moderna svenska högerextremismen föddes. I gränslandet mot ”östern” kunde svenska våldsbejakande aktivister få utlopp för längtan efter strid, som förvägrades dem i Sverige, där den politiska kampen mellan vänster och höger förblev i stort sett fredlig.
I bakgrunden fanns också det territoriella kaos som präglade relationen mellan Finland och det blivande Sovjetunionen. Gränserna var oklara, både geografiskt och moraliskt.
Frändefolkskrigen blev även säkerhetspolitiskt viktiga för Norden. De grundlade misstänksamhet mellan Finland och det blivande Sovjetunionen, som fortsatte under mellankrigstiden. Drömmen om Storfinland var central för den mäktiga finska fascismen (Lappo-rörelsen) i början av 1930-talet. Under vinterkriget 1939-1940 anföll Sovjetunionen grannlandet, i syfte att förinta Finland som självständig stat. Varpå Finland 1941 allierade sig med Nazityskland och anföll österut, återigen i syfte att skapa ett enormt Storfinland. Vilket slutade med katastrof 1944.
Hela denna hemska historik har sin början i Frändefolkskrigen 1918-1922, vilket gör att Roselius och Silvennoinens bok är viktig, efterlängtad och välkommen. Förhoppningsvis kommer snart en översättning till svenska.
