Idag recenserar jag två böcker åt Göteborgs-Posten Kultur, ”Vedersakarens död” och ”Komedi i moll”. Böckerna skrevs under andra världskriget av den judiske flyktingen Hens Keilson (1909–2011), som gömde sig i Nederländerna. Han grävde ner sina manuskript i en trädgård och färdigställde böckerna först efter kriget.
Min essä om böckerna handlar om hat, eftersom denna känsla utgör temat för ”Vedersakarens död”. Är det tillåtet att hata, som människa? Eller är det alltid moraliskt förkastligt? Existerar skillnad mellan nazismens hat och hatet mot nazismen?
Hens Keilson.Är hot om förintelse ett legitimt skäl att hata? Av en slump möter jag – mitt under skrivandet av denna artikel – en tänkvärd argumentation på twitter: ”Nazismen hatar specifika människor för att de existerar. Specifika människor hatar nazismen för att den vill mörda dem. Dessa två typer av hat är inte samma sak.” Tanken i tweeten är skillnad på hat och hat. Men är det så enkelt? Flera svenska debattörer kritiserar ”det goda hatet” eller ”det fina hatet”, som de menar sipprar ut från antirasistiska aktörer. Jag har själv anklagats för ”hat”, utifrån mitt konsekventa avfärdande av rasismen som ideologi. Att vara en ”hatare” har blivit ett allmänt skällsord, som förlorat kontakten med själva känslan. Även åsikten att rasism är dåligt bemöts inte i sak, utan avfärdas som ”hat”.
Idag recenserar jag två böcker åt Göteborgs-Posten Kultur, ”Vedersakarens död” och ”Komedi i moll”. Böckerna skrevs under andra världskriget av den judiske flyktingen Hens Keilson (1909–2011), som gömde sig i Nederländerna. Han grävde ner sina manuskript i en trädgård och färdigställde böckerna först efter kriget.