Jag recenserar Lena Berggrens (docent i historia, bild nedan) bok ”Blodets renhet: En historisk studie av svensk antisemitism” i Göteborgs-posten Kultur:
Bokens kärna är en studie av två exempel på svenskt judehat under mellankrigstiden. Men dess största förtjänst är all den kunskap som läsaren får därtill, i frågor som alls inte känns historiskt avlägsna – utan tvärtom i högsta grad är aktuella 2014.
Boken är i högsta grad aktuell, även om de två exempel på judehat som Berggren studerar är från 1900-talets första hälft:
Berggren går förtjänstfullt igenom judehatets historia, från århundradena efter Kristus fram till i dag. Antisemitismen har varit religiös, politisk och förment vetenskaplig utifrån tankar om rashygien och rasbiologi. Utvecklingen i Europa har under moderniteten gått i fas med antisemitismen i Sverige. Berggrens bägge utvalda svenska studieobjekt fokuserar på 1930-talet: aktivisten Elof Eriksson (1883–1965) samt idéorganisationen samfundet Manhem, vilken grundades 1934. Det speciella med dessa exempel är att de självklart tog intryck av Nazityskland, men därmed kan de inte betecknas som nazistiska. Man måste inte vara nazist för att man är antisemit, eller uttryckt annorlunda: fascism och rasism är två olika saker. Fenomenen överlappar ofta varandra, javisst, men det innebär inte att de är identiska. Häri ligger en stor del av poängen med Berggrens pedagogiska mission och det är välbehövligt i dagens svenska rasismdebatt.
Berggren refererar förtjänstfullt till hur antisemitismen ligger till grund även för andra rasismer:
Dagens antisemitism slår självklart hårdast mot judiska personer och grupper. Men Berggren går längre än så i sin bok:
’Det finns dock nutida exempel på att resonemang som till sin uppbyggnad och i sin retorik ser ut precis som antisemitismen, en som inte i sak är antisemitisk utan istället vänder sig mot muslimer. Det har i princip skett en direkt överföring av den antisemitiska diskursens utanverk, dess konspirationstänkande, stereotyper och tankefigurer, dess retorik och tankegångar till en ny grupp.’
Det har sagts att det börjar alltid med judarna och det slutar alltid med judarna. Men hatet är detsamma när det drabbar utsatta minoriteter, i form av rasismens konspirationsteorier. Vare sig dessa kallas ’den judiska världskonspirationen’ eller ’smygislamisering’. Dagens tendens att ställa rasifierade minoriteter mot varandra, att konstruera fiendskap mellan dem, utgör därmed en av rasismens vidrigaste triumfer.