Den vetenskapliga publikationen Historisk tidskrift trycker i sitt nya nummer en artikel jag skrivit, med rubriken ”Fascismens föränderlighet 1919-2014: De svartbruna rörelserna i ett kontextuellt perspektiv”. Där söker jag skildra hur forskningen idag ser på de stora skillnader olika fascistiska rörelser uppvisar, utan att de därför lämnar en gemensam och överordnad ideologi:
I mars 1919 samlade Benito Mussolini en handfull människor vid det milanesiska torget Piazza San Sepolcro för att grunda rörelsen Fasci italiani di combattimento. Den så kallade San Sepolcro-fascismen hade tydlig historisk kontext, redan två år senare kunde en italiensk fascist konstatera de stora skillnader som utvecklats:
”Varje region, varje provins, har sin egen fascism. Mest agrar i Emilia, nationalistisk och konservativ i Veneto, provokativ mot slaver och tyskar i gränsområdena i öst och i norr, eldfängd i många mindre städer utifrån privata vendettor eller konflikter angående lokala intressen.”
Samtidigt spred sig fascismen som en global meteoritskur: från Sydostasien i öster till Latinamerika i väster. Skillnaderna mellan alla hundratals nationella rörelser som uppstod var enorma. Den japanska fascismen förutsatte exempelvis kejsaren som gudomlig överhöghet, den finska Lappo-rörelsen var djupt rotad i lutheransk protestantism, den italienska fascismen bar på ett futuristiskt arv medan den rumänska legionärsrörelsen var agrarromantisk och stod i harnesk gentemot 1900-talets industrialism. Fascism ”blandar element från traditionell höger och traditionell vänster i ett försök att skapa vad Roger Eatwell har kallat ’a holistic-national radical Third Way’ mellan kapitalism och socialism”, skriver historikern Lena Berggren. Fascister kan vara feminister eller kvinnohatare, republikaner eller monarkister, ateister eller djupt troende. De kan inkludera judar i den fascistiska nationen ena dagen, för att dagen därpå bli våldsamma antisemiter. De kan vara spanska falangister 1936, amerikanska nynazister 1988 eller grekiska Gyllene gryning 2014. Och likväl dela samma ideologi.
Jag går igenom olika delar av fascismens stereotyper, som totalitarism och korporativism, för att avvisa att dessa fenomen krävs för att en rörelse ska vara ”äkta” fascism. Jag citerar bland annat docenten i historia Lena Berggren:
Det ideologiska angreppssättet innebär vidare att en definition av fascismen måste centreras kring fascismens ideologiska innehåll, inte på dess politiska stil eller de strategier som de olika rörelserna använde sig av för att uppnå politisk makt.
Slutligen förklarar jag varför Sverigedemokraterna fortfarande bör inkluderas i den fascistiska ideologin, trots sin nutida dragning åt den radikala högerpopulismen.
Läs hela artikeln via denna PDF. Referensinformation finns på Historisk tidskrifts webb.