Utmärkta tidskriften Respons publicerar en essä av Henrik Arnstad om den svenske fascistiske ideologen Per Engdahl utifrån avhandlingen ”Från nationell folkgemenskap till europeisk kulturgemenskap: En ideologianalytisk studie av Per Engdahl 1930–1968” av Mikael Rahm:
Rahms avhandling delar upp Engdahls liv i två faser, före och efter »år noll«, det vill säga krigsslutet 1945. Under andra världskrigets slutminuter insåg Europas fascister att de stod inför en avgrund. Bättre än många andra förstod Engdahl att de måste förbereda sig för en framtid där själva ordet fascist skulle bli oanvändbart. Om man så vill kan hans program för efterkrigstiden beskrivas som ett försök att skapa en fascism för vår tid.
Våren 1945 publicerade Engdahl den nysvenska rörelsens efterkrigsprogram. Skriften blev ett lyft för Engdahls politiska karriär, en imponerande bedrift med tanke på att det skedde samtidigt som det svartbruna Europa masskonsumerade cyanidkapslar och fascismen gick in i en förödande ideologisk kris.
Engdahls mål inför efterkrigstiden förblev folkgemenskapen – samtidigt som han fjärmade sig från det allmänt hatade begreppet »fascism« (liksom från korporatismen som också ansågs förlegad). Hans viktigaste ideologiska innovation, konstaterar Rahm, var dock det nedtonade judehatet:
”En stor skillnad mellan Engdahls efterkrigsprogram och de tidigare programmatiska skrifterna var avsaknaden av vissa teman. Antisemitismen var helt frånvarande och judar nämndes inte alls.
Engdahl bytte helt enkelt ut begreppet »ras« mot »kultur«, ett, som det skulle visa sig, genialiskt strategiskt omtag. Den djupare innebörden förblev dock densamma. I stället för att påstå att den arisk-germanska rasen hotades av utrotning till följd av fruktansvärd rasblandning blev budskapet att den europeiska kulturen hotades av utrotning på grund av den fruktansvärda mångkulturens utbredning.
På 1990-talet framställdes Engdahl som en dinosaurie från Europas mörka förflutna. Men möjligen var Engdahl tvärtom var decennier före sin tid. När Rahm sammanfattar hans politiska arv konstaterar han att det »fortfarande lever kvar« och att dess influenser fortfarande är fullt synliga, långt efter hans död, »bland annat inom politiska partier som Sverigedemokraterna«.
Faktum är att Engdahls kulturessentialistiska kärnidé från efterkrigstiden, i vilken mångkulturen ses som det stora hotet mot nationen, har blivit politiskt allmängods i dagens Sverige. Liksom i de flesta västländer. I dödsriket sitter Per Engdahl. Och skrattar.
Läs hela artikeln hos tidskriften Respons (förresten — teckna gärna en prenumeration på denna fantastiska publikation).
