Jag har begått essä i Jönköpings-Posten (16 mars 2025) om fascisten Per Engdahl — som föddes och växte upp i Jönköping:
Nu kommer äntligen ett rejält vetenskapligt arbete om Per Engdahl, som är den mest intressante av 1900-talets svenska politiska extremister – särskilt som han idag har större inflytande än han någonsin hade under sin livstid. Historikern Mikael Rahm har skrivit avhandlingen ”Från nationell folkgemenskap till europeisk kulturgemenskap: en ideologianalytisk studie av Per Engdahl 1930–1968”. Det är gedigen, välskriven och fascinerande forskning.
Engdahl dog 1994 men hans politiska gärning lever i allra högsta grad:
År 1988 grundades ett nytt svenskt parti av skinnskallar, övervintrade nazister och diverse våldsbejakande rasister; Sverigedemokraterna. SD:s heilande gatukämpar var på många sätt motsatsen till Engdahls akademiska fascism och förblev en promillerörelse i decennier.
Men 2005 valde SD ett nytt ledarskap och de vajande hakkorsfanorna ersattes av en blåsippa. Året efteråt deklarerade partiet att man bytt politik. Omdaningen var en kopia av Per Engdahls tankar efter 1945 och inför riksdagsvalet 2010 hade Sverigedemokraterna blivit ett ”Per Engdahl-parti”, enligt fascismforskaren Lena Berggren.
Dagens Sverige hade gjort Per Engdahl euforisk. Faktum är att hela den nutida antidemokratiska europeiska politiken ekar av Per Engdahls tankegods som ersatte rasbiologisk rasism med hets mot mångkultur. Därmed har det svartbruna europeiska idéarvet återigen blivit salongsfähigt.
Hela essän finns på jp.se (betalvägg).
