Henrik Arnstad recenserar antologin Sven Hedin och hans tid (red. Elias Lindén, bokförlaget Stolpe) i utmärkta tidningen Vi.
Måndagen den 30 april 1945 stod Nazityskland inför undergången och Adolf Hitler förde pistolen mot huvudet. Två dagar efter självmordet publicerade Dagens Nyheter ett idolporträtt av ”Den store Ledaren”:
”Nu är han död. Men hans verk skall leva. Han gjorde Tyskland till en världsmakt. Nu står detta Tyskland vid randen av en avgrund, därför att dess vedersakare icke kunde fördra dess växande styrka och makt. Men ett folk på 80 miljoner, som i sex år hållit stånd mot hela världen – med undantag av Japan – och som kämpat en mot 25, kan aldrig utplånas. Den store Ledarens minne skall leva i det tyska folket under årtusenden.”
Publiceringen möttes av raseri och Sven Hedin befäste sin status som en av Sveriges mest hatade män. Han ansträngde sig verkligen för att hamna i denna position.
Antologin är bred, spännande och ger många infallsvinklar på denne världsberömde svenske nazist och upptäcktsresande.
Samtidigt märks det att det är män som skriver – mestadels beundrande – om en maskulin man. En riktig karl! Eller ”En svensk hjältesaga”, som Svante Nordins kapitel lyder. Nordin sammanfattar antologins patos:
”När Hedin avled i Stockholm 1952 och begravdes på Adolf Fredriks kyrkogård blev han ihågkommen som en av de sista från en gången storhetstid, men också som en ifrågasatt politisk figur. Det käcka gosselynnet, naiviteten, den klara blicken för det omedelbart synliga får oss i efterhand att tycka om och på något vis överse med Sven Hedin.”
Sverige är ett land som älskar att lyfta fram ”vår mörka historia” och eftergifterna som gjordes gentemot Nazityskland under andra världskriget. Det nationella fördömandet av Sveriges agerande 1939–1945 gör dock oftast det märkliga undantaget att frikänna de flesta svenskar som under krigsåren engagerade sig för Adolf Hitler, nazismen och Nazityskland; exempelvis sångerskan Zarah Leander, blivande möbelföretagaren Ingvar Kamprad och – i detta fall – Sven Hedin. Dessa svenskar ursäktas vanligen med att ha varit politiskt naiva. Jag ifrågasätter om detta är sant eller ens rimligt.
Läs hela recensionen i papperstidningen eller på vi.se.