En ny Hitlerbiografi har startat ett ilsket internationellt forskargräl. Historikern Brendan Simms, professor vid Cambridge, har skrivit Hitler: Only the world was enough, nästan 700 sidor som ifrågasätter den vedertagna bilden av nazismens världskrig som främst riktat mot ”judebolsjevismen” och Sovjetunionen.
Simms framhåller i stället nazismens krig mot den internationella kapitalismen (”judekapitalet”) och den ”anglosaxiska” imperiella världsdominansen, det vill säga Storbritannien och USA.
Boken sågas med vrede av historikern Richard J Evans, även han professor i Cambridge, dessutom mer ryktbar än Simms. Evans kallar boken ”nonsens”, som enbart skrivits av nutidspolitiska skäl. Boken är ”ingen biografi i ordets egentliga bemärkelse”, utan ett manifest som politiserar det förflutna.
I bakgrunden finns historikerkårens kritik mot idén, att den tyska nazismen ”egentligen” var en vänsterrörelse:
”Boken kan tryggt ignoreras av den som seriöst vill studera den nazistiska eran”, sammanfattar Evans och får medhåll av andra historiker specialiserade på Nazityskland. Även svenska historiker engagerar sig i debatten om Simms bok. Varför dessa hårda ord?
Anledningen är ett återkommande mantra bland dagens fascister, högerpopulister och högerextremister: ”Hitler var egentligen vänster”. Nutida socialister kopplas samman med nazism, via guilt-by-association. För är inte nazism egentligen bara en förkortning av ordet ”nationalsocialism”?
Denna argumentation är i bästa fall okunskap och dumhet, i sämsta fall något betydligt värre. Därför blir historiker förbannade på Simms, som de anser ger pseudovetenskaplig legitimitet åt extremistisk propaganda. Men efter att ha läst Simms bok håller jag inte med, även om verket förvisso har problem.
En bättre förståelse av fascismen (inklusive den tyska nazismen) är att ideologin varken är höger eller vänster. Svårigheten att förstå detta ligger exempelvis bakom nutidens nonsens om en ”ny” politisk indelning, kallad GAL-TAN-skalan:
Fascismforskaren Roger Eatwell har framhållit den svartbruna ideologin som ”en holistisk tredje väg”, bortom höger och vänster, vilket är tänkvärt. Det är utifrån bristande kunskap om detta som statsvetare desperat försöker klämma in nutidens ultranationalistiska politik i den ansträngda konstruktionen av en GAL-TAN-skala (GAL står för grön-alternativ-libertarianism, medan motsatsen TAN står för traditionell-auktoritär-nationalistisk), som utifrån historielös okunskap sägs vara något nytt i världspolitiken.
Men politik handlar om produktion av makt och vissa ideologier är notoriskt ointresserade av höger-vänster, det vill säga i huvudsak ekonomisk teori. Fascismen hör till dessa, vilket märks vid studier av både Mussolini och Hitler samt hans nutida svenska arvtagare, de neofascistiska Sverigedemokraterna.
Hitlers finansminister är lika okänd som SD:s ekonomiskpolitiske talesperson, därför att deras uppgift anses ointressanta av det respektive fascistiska politiska ledarskapet.