Henrik Arnstad publicerade lördag 22 oktober 2011 en debattartikel i Svenska Dagbladets kulturbilaga om vänstern och moderniteten. Utgångspunkten är att framför allt socialdemokratin under 1950- och 1960-talen hade ett formuleringsföreträde, angående det moderna:
Det rådde konsensus om att den fattiga och eländiga förflutenheten hade ersatts av ett nytt välfärdssamhälle. Och det var socialdemokrater som Per Albin Hansson, Tage Erlander, Gustav Möller, med flera, som fick äran för detta. Men efter några decennier upplevdes inte det nya som särskilt nytt längre och med 1968-generationen skedde ett skifte. Att ”vara vänster” är sedan dess intimt förknippat med anti-modernitet. Det började med hyllanden av Indokinas bondegerillor och kinesiska bönder under Mao. Efter Vietnamkrigets slut 1975 vidtog kärnkraftsmotståndet – delvis i direkt opposition mot de äldre modernitetsförespråkarna inom socialdemokratin. Inflytelserika vänsteraktörer som Tage Danielsson personifierade och kanaliserade populärt rörelsen som gjorde modernitet farlig, ful och anstötlig bland 40-talister med röda stjärnor på sin vårkavaj. Tidens tecken var almstrid, gröna vågen och träskor.
Jag skriver vidare att vänsterns nuvarande kris är ett resultat av 1968-generationens fientlighet mot modernitet. Läs hela artikeln på svd.se eller ladda hem den som PDF.
FOTNOT. Artikeln gav (111031) upphov till ett mindre åsiktsutbyte mellan undertecknad och den folkpartistiske politikern Sverker Oredsson. Läs på svd.se.