Göteborgs-Posten Kultur publicerar en recension av Henrik Arnstad, om vetenskapsjournalisten Maja Hagermans nya bok ”Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta”, om rasbiologen och läkaren som 1922 grundade rasbiologiska institutet vid Uppsala universitet:
Rasism är politik. Och för att förverkliga politik krävs makt. Men maktutövning är mer komplicerat än man kan tro. Makt behöver legitimitet för att fungera.
Under moderniteten legitimeras makt med vetenskaper, vilket även gäller rasism. 1922 stavades denna vetenskapliga legitimitet rasbiologi:
Det politiska syftet med den svenska statsrasismen var att säkerställa överhöghet gentemot samerna, samtidigt som den skulle markera avstånd mot framför allt finnar och judar. Angående samerna handlade det ytterst om kontroll över territorier och naturresurser. Gentemot finnar och judar bestod syftet i att skydda svenskhetens renhet gentemot vad man uppfattade som anti-ariska mongolisk-asiatiska befolkningsskikt. Att skapa ett ”vi” genom att konstruera ett hotfullt ”dem”.
Hagerman lyckas med sin bok belysa en mycket viktig politisk tanke: att de nordiska länderna har en unik ”renhet” som ständigt hotas.
Hagermans syften med boken är flera. Dels gör hon en poäng av biografins personredogörelse (Lundborgs resor i Lappland har exempelvis inte beskrivits förut). Dels befinner sig boken i Sveriges så kallade mea culpa-diskurs, den ganska unika svenska nationella identitet som ständigt framhåller landets historiska skuggsidor (ofta under devisen ”sådant vi föredrar att tala tyst om” – ingenting kunde vara mer felaktigt). Hagerman skriver vidare mycket – och bra! – om Lundborgs intima kontakter med den tyska nazismen. Men framför allt anser jag bokens stora styrka vara att historisera den rasistiska myten om nordisk renhet, eftersom denna i dag upplever en triumfatorisk renässans.