Tidskriften ETC Magasin publicerar ett stort personporträtt på Henrik Arnstad utifrån biografin ”Den förbannade optimisten Ernst Wigforss” (11 augusti 2023). Reportern Rojin Pertow skriver:
Samtidigt som han kämpade mot fascismens framryckningar, djupdök Henrik Arnstad i Ernst Wigforss. Till sist kom boken om mannen som gjorde Sverige rikt och demokratiskt på samma gång.
Artikeln fortsätter:
HENRIK ARNSTAD BEFINNER sig på sin fritidsbåt ute i Stockholms skärgård på en svajig uppkoppling när jag ringer honom. Vädret hinner slå om mellan glittrande sol på böljorna och smattrande skyfall medan vi pratar och han riktar telefonen mot ett fönster när stormen dundrar loss för att visa mig de massiva skurarna. Jag hinner notera båtens trivsamma träinteriör och hälsa som hastigast på hans fru som skymtar förbi i bakgrunden när han nästan omedelbart, utan att staka sig en sekund, tar upp tråden om Ernst Wigforss igen.
– Vi tenderar att gilla ”doers” som gör saker som kan presenteras i årtal, typ: ”1918: demokratin, Branting” eller ”1940: Landsfadern Per Albin”, ”1972: Olof Palmes jultal”. Men det som skiljer Wigforss från dem är att han håller på hela tiden från 1919 ända fram till sin död 1977. Han föds samma år som socialdemokratin kommer till Sverige, då August Palm landsteg i Malmö, och dör några månader efter riksdagsvalet 1976 då Socialdemokraterna förlorade makten. Han representerar på ett sätt socialdemokratins födelse och död.
UNDER HELA SAMTALET fullkomligen sprutar Henrik Arnstad ur sig historiska namn. Jag känner till de flesta han nämner, dels för att jag pluggat statsvetenskap på universitetet en gång i tiden, men även för att jag läst hans nyutkomna bok ”Den förbannade optimisten Ernst Wigforss” (Historisk media) där snart sagt varenda betydande och obetydlig svensk socialist under 1900-talet namnges. Hade jag inte haft dessa två faktorer i bagaget är det tveksamt om jag hade hängt med. Men en äkta entusiast, en riktig skalle som Henrik Arnstad, har förmågan att få med sig folk ändå. Människor som brinner för någonting har ofta den effekten. Men att kalla sig sosse, som sin idol Wigforss, har han inte mycket för.
– Jag är en stridbar demokrat. Jag tillhör den ideologi som är stridbart demokratisk, det vill säga som går ut på alla människors lika värde. Om den ideologin är socialdemokrati så visst, då kan jag kalla mig sosse. Eller tillbedjande det stora spaghettimonstret för den delen. Det är inte det väsentliga. Men jag ser med stor sympati på Ernst Wigforss verksamhet. Jag är Wigforssist.
Hela den sjusidiga intervjun finns att läsa på etc.se för prenumeranter. De fantastiska bilderna på mig ombord på vår segelbåt s/y Resande Man samt på vår klubbholme Verkarna är tagna av Carlos Zaya.
