Under 2023 har en debatt pågått om Ernst Wigforss i socialdemokratiska ”Aktuellt i politiken” — dels om Wigforss strid mot partikollegan Gustav Möller 1946, dels om Wigforss relation till marxismen.
Det började när socialdemokraten Anne-Marie Lindgren tyckte att min Wigforss-biografi Den förbannade optimisten Ernst Wigforss innehöll ”grova faktafel”, men avslöjade inte vilka dessa var. Lindgren ansåg dock att jag feltolkat konflikten Wigforss-Möller 1946:
I Arnstads bok framstår Wigforss som drivande för valet av Erlander, motiverad av sin antipati mot Möller, och ”utan Wigforss hade aldrig Erlander blivit statsminister”. Båda påståendena är illa underbyggda och stämmer inte med samtida skildringar.
Jag svarade Lindgren (18 juli 2023):
Det var Wigforss som var välfärdsstatens huvudarkitekt
När Ernst Wigforss avgick som finansminister 1949 skrev statsminister Tage Erlander i dagboken att Sverige förlorade sitt största politiska geni: ”Vad som än inträffar, vilka genier som än dyker upp – något sådant som Wigforss kommer säkerligen vi inte att få uppleva.”
Utan att veta det sammanfattade Erlander därmed problemen med att – som nutida forskare – närma sig Wigforss.
Ernst Wigforss (1881–1977) var socialdemokraten som ideologiskt tog kommandot över 1900-talets mest framgångsrika socialism, genomförde nyskapande ekonomisk politik och lotsade Sverige undan depressionen. Problemen med att skriva en biografi om Wigforss är därmed tvenne:
- Som historiker föredrar jag biografiobjekt som erbjuder tuggmotstånd (jag kommer att återkomma till det). Det lockar inte att skriva idolporträtt.
- Partipolitiska huvudrollsinnehavare – som Ernst Wigforss – lämnar sin historiska verklighet efter döden och träder in i en mytifiering, där nutiden skaffar en egen verklighetsuppfattning om den bortgångna. När en biografi klampar in i offentligheten uppstår upprördhet.
De australiska statsvetarna Geoff Dow och Winton Higgins skriver angående den minneskultur som omger Ernst Wigforss (som de kallar ”Ernst den Store”) att när socialdemokratin ”vid ceremoniella högtider deklamerar namnen på hjältarna i partiets Pantheon uttalas Wigforss namn med särskild vördnad”. Ändå återges Wigforss gärning numera lite hur som helst. ”Faktum är att den nutida svenska socialdemokratin går ännu längre och tecknar Wigforss så suddigt att han inte längre går att känna igen”, påpekar Dow och Higgins.
Det är alltså förklarligt att vissa socialdemokrater – som exempelvis Anne-Marie Lindgren – går i taket, när en biografi skiljer sig från hennes syn på Wigforss. Lindgren recenserar min monografi Den förbannade optimisten Ernst Wigforss (Historiska media, 2023) och är så arg att hon vill ”slänga boken i golvet”.
Jag smickras över att boken väcker starka känslor (likgiltighet är det värsta straff en författare kan drabbas av). Det knepiga är att Lindgren inte förmår precisera vad som gör henne så arg. Hon säger sig bli irriterad över ”grova faktafel” – men presenterar inte ett enda faktafel. Istället ilsknar Lindgren till över att boken ger en annan bild än den hon själv önskar.
Framför allt handlar det om bokkapitlet ”Wigforss krossar Möller” (sid. 407ff). Det vill säga skildringen av partiledarvalet efter Per Albin Hanssons hastiga död söndag 6 oktober 1946.
En ny socialdemokratisk statsminister skulle utses.
Måndagen ägnades åt landssorg men redan på tisdagen startade intrigerna. Socialminister Gustav Möller, som stått Hansson nära, ansåg sig vara den självklara efterträdaren. Men istället valdes den unge Tage Erlander efter några dramatiska dagar. Källmaterial är exempelvis Erlanders dagbok som beskriver det nervpirrande maktspelet samt konflikten mellan Wigforss och Möller. Erlander återger samtalet med sin vän och mentor Ernst Wigforss på tisdagen:
Referatmässigt sa han [Wigforss] ungefär: Vi måste ha en ledning, som bygger upp en handlingskraftig, ny politik. … Möller har begränsat sej till socialpolitiken, som fångat hela hans intresse, han har ingen förståelse för statsfinansiella synpunkter, ständiga konflikter skulle uppstå mellan finans- och statsministrarna, han kommer inte att leda partiet, han har åldrats fortare än andra. Jag sökte argumentera emot men Wigforss var absolut bestämd på detta: ’Jag kommer att kandidera för att förhindra en olämplig lösning.’
Friktionen mellan Wigforss och Möller var 1946 av gammalt datum. De tillhörde två olika grupperingar inom den socialdemokratiska makteliten. Möller saknade akademisk utbildning och hans socialistiska hjärta hade ”skolats i marxistisk teori i rökiga fotogenlampors sken”, för att tala med historikern Yvonne Hirdman.
”Wigge” (som Wigforss alltid kallades av både vänner och dödsfiender) var på dessa punkter Möllers motsats. Han konfronterade Möllers dogmatism med intellektuell pragmatism, socialistisk rörlighet och ideologisk dynamik. Fil.dr. Ernst Wigforss hade disputerat i språkvetenskap vid Lunds universitet och var ständigt ytterst skeptisk – och ibland rentav hånfull – mot marxismen. Han citerar H.G. Wells som kallade marxismen för en destruktiv kraft vilken förstört socialismens skaparglädje – ”det hade varit bättre om Marx aldrig existerat”.
Slutresultatet 1946 blev att Tage Erlander valdes till partiordförande. Wigforss var långt ifrån den ende som motsatte sig Möller – Lindgren påpekar att även exempelvis Per Edvin Sköld var en viktig aktör samt att många socialdemokrater önskade föryngring. Men krigsrådet onsdag 9 oktober ägde rum hos Wigforss på finansdepartementet och det är ingen tvekan om vem som hade initiativet. Erlander antecknar:
Klockan 3 hade vi — Per Edvin, Torsten Nilsson och Sven Andersson en överläggning hos Wigge. Jag nämnde där att jag skulle träffa Möller klockan 4, och att jag då måste tala om för honom vad som hänt efter vårt sista samtal med varandra. Sköld: ”Har ingen sagt något till honom? Inte Sven Andersson?”
Sven: ”Nej.”
Wigge: Jag skulle ha gjort det men Erlander sa i går att Möller ville ta ett samtal med mej.
Sköld: Det är väl bäst jag går upp, det är bara så obehagligt att bli ohövligt avspisad.
Wigge: Och det fäster Du dej vid.
Sköld: Det gör jag visst när det gäller Möller.
Sen sa inte Sköld mera utan gick direkt till Möller; han tillbaka efter 20 minuter och meddelade att Möller inte ämnade dra sej tillbaka. Under tiden hade Wigge varit mycket öppenhjärtig mot oss andra. Han motiverade varför han ansåg en lösning Möller olycklig.
Tage Erlander avslutar anteckningen med att bekräfta vem som hade makten i gruppen:
”Wigge var inom rörelsen den starke mannen.”
Nåväl, politisk dramatik som dessa oktoberdagar 1946 är naturligtvis öppna för tolkningar. Man kan se dem på olika sätt och ha alternativa åsikter. Det finns inget facit. Kanske övervärderar Erlander vännen Wigforss makt? Det tror inte jag. Efter de formativa åren 1928-1932 fram till 1949 går inte Wigforss maktposition inom socialdemokratin att överdriva. Enbart Per Albin Hansson kunde konkurrera. Men akademiker finner diskussioner vara livets salt och njuter oftast av åsiktsutbyte.
Så icke Anne-Marie Lindgren.
Istället kallar Lindgren framhållandet av Wigforss agens 1946 för ”rent nonsens”.
Jo, tjenare.
Med förlov sagt är det snarare rent nonsens att försöka analysera Tage Erlanders promovering utan att beakta Wigforss starka inflytande. Lindgren påpekar att Möller fortsatte som socialminister efter förnedringen i oktober. Javisst. Men varför skulle detta vara av betydelse i sammanhanget? För Wigforss räckte det med att förhindra att Möller blev partiordförande. Han hade inget intresse av att få bort Möller från posten som socialminister. Tvärtom uppskattade Wigforss den möllerska socialpolitiken.
För att klara sitt balansnummer övergår Lindgren till falsarier. Dels påstår hon felaktig att min enda källa till Wigforss agerande oktober 1946 är överståthållare Torsten Nothin (denne bekräftade mycket riktigt att ”det främst var Wigforss som förde fram Erlander”). Lindgren mörkar därmed källan Erlander.
Därefter fantiserar Lindgren om att jag ”verkar sätta likhetstecken mellan marxism och kommnuism [sic]”. Självklart uttrycker jag ingenting sådant idiotiskt i min bok, vilket Lindgren är väl medveten om, eftersom hon stoppar in det lilla ordet ”verkar” i meningen. Tvärtom har boken många och långa partier som avhandlar marxismens roll inom den demokratiska socialismen – och om Wigforss ständigt pågående analyser av marxism. Inklusive den efterkrigstida debatten med Herbert Tingsten om marxismens betydelse.
Anne-Marie Lindgrens fäktningsparad kollapsar slutgiltigt då hon påstår att Ernst Wigforss avgick som finansminister 1948. Korrekt är att Wigforss avgick 1949.
Men sådana fadäser händer den bästa. Till sist övergår Lindgren äntligen till en värdefull diskussion – om problemen med att skildra Wigforss som ”en superhjälte”. Helt korrekt påpekar Lindgren att Wigforss inte var ensam aktör och skriver: ”Wigforss var en central person i både politik och debatt, men verkligen inte den enda. 1930- och 40-talen utmärks snarare av ett antal starka och inflytelserika aktörer inom politik och radikal samhällsdebatt, både inom och utanför socialdemokratin.”
Lindgren svamlar, min bok skildrar verkligen inte Wigforss som ensam under sin politiska verksamhetstid. Men jag vidhåller ändå åsikten att det var Wigforss som var välfärdsstatens huvudarkitekt. Eller mer precist, för att – såsom min bok – citera den amerikanska statsvetaren Sheri Berman, ”denna framgång hade många upphovsmän men viktigast av dem alla var Ernst Wigforss”.
Ändå berör Lindgren ett intressant problem; hur hanterar biografen en bortgången partipolitiker som – på det stora hela – var en brinnande demokrat, stridbar antinazist och generellt sett en person som agerade gott? Bristen på skandaler, omoral och tveksamheter i Wigforss politiska liv är påtaglig. Nykteristen Wigforss var inte ens otrogen mot sin fru! Hjälteporträtt hanterar vanligen okontroversiella nationella ljusgestalter som Raoul Wallenberg. Då är det ingen som protesterar mot idolisering, tvärtom.
Men en mäktig socialdemokratisk partipolitiker som Ernst Wigforss förblir långt ifrån okontroversiell. Hur bör en historiker närma sig honom?
Det var enklare för mig 2006 då jag utkom med min biografi om Sveriges medelmåttige och tyskvänlige utrikesminister under andra världskriget, Christian Günther (Spelaren Christian Günther: Sverige under andra världskriget). Även regissören Milos Forman insåg 1984 att den knepiga medelmåttan är betydligt intressantare att skildra än geniet, då han skapade storfilmen Amadeus om Mozart – och lät den bortglömde kompositören Antonio Salieri bli filmens skurkaktige huvudperson. Hur kunde jag ha gjort med Ernst Wigforss?
Min ståndpunkt är att jag – såsom historiker – enbart har att följa källmaterialet. Om världens lindgrenar anser att Wigforss därmed skildras som en superhjälte så är det helt okej för mig. Sämre hjältar förekommer i världshistoriens annaler. Resultatet blev boken Den förbannade optimisten Ernst Wigforss. To be published and damned.
Till sist, kära läsare, hitta gärna sakfel i min bok – och hör av er! Jag ska se till att de påpekas och rättas. Sakfel förekommer nämligen i alla större framställningar (de får till och med en egen avdelning i akademiska avhandlingar, kallad ”errata”).
Men de måste vara verkliga sakfel.
Angående tankeutbyten om historiska skeenden så blir debatten mycket bättre av ömsesidig respekt än av vrede, hittepå och att slänga böcker i golvet. Även om det dunsar bra i spalterna!
Henrik Zaregon Arnstad
Fil.mag. i historia
Mitt inlägg finns även att läsa på AIP:s webb. Vidare deltog även historikern Lars Ilshammar i debatten:
Hur gick det egentligen till bakom kulisserna när Tage Erlander valdes till ny socialdemokratisk partiledare efter Per-Albin plötsliga död i oktober 1946 – och vilken roll spelade Ernst Wigforss för att sänka Gustav Möllers till synes så givna kandidatur? Var Wigforss kungamakaren nummer ett, eller spelade i själva verket Per Edvin Sköld den ledande rollen? Kring detta idag något akademiska ämne har det som kallas ”Sommarens stora kulturbråk” i Aktuellt i Politiken i huvudsak kretsat.
Utgångspunkten är förstås Henrik Arnstads nya biografi ”Den förbannade optimisten Ernst Wigforss”, som har väckt den gamle finansministern, reformarkitekten, värfärdsinnovatören och ideologen Wigforss ur en mer än decennielång dvala. Men det är inte någon sammanfattande värdering av detta mångfaldiga och rika politiska livsverk som har stått i fokus för AiP-debatten, och även spridit sig till andra medier, utan just en enskild episod där de historiska källorna dessutom går gravt isär och alternativa tolkningar därför står mot varandra.
Att försöka vaska fram en absolut historisk sanning ur en sådan steril materia blir förstås ogörligt. Ändå tycks det ha varit ambitionen när Ann-Marie Lindgren inledningsvis anklagade Arnstad för att fara med ”grova faktafel” i samband med hans skildring av partiledarvalet 1946. Frågan är också hur intressant, och relevant, en sådan ”sanning” skulle vara i ett större perspektiv. Är det verkligen just den aspekten av Ernst Wigforss politiska persona som förtjänar att lyftas fram nu 2023?
Det starka fokuset på vad som hände, eller inte hände, i början av oktober 1946 känns mer än en aning inskränkt. Men kanske säger det också något om den nutida socialdemokratins brist på framåtblick att det tycks ha blivit viktigare att dissekera teknikaliteter kring ett för länge sedan timat och för de flesta bortglömt partiledarval än att faktiskt fundera över vilken relevans Wigforss och det idéarv som han representerar har i en tid när partiet självt säger sig ropa efter nya idéer.
Just med tanke på det senare hade jag förväntat mig att en ny biografi över en så betydelsefull politisk aktör som Ernst Wigforss skulle hälsas med, om inte ovationer, så i alla fall med något slags positiva tongångar i ett organ som AiP. Här fanns ju plötsligt högintressant stoff till den efterfrågade idédebatten. Istället har omdömena dominerats av ett felfinneri med utgångspunkt i uppspelet till en avgörande men högst avgränsad händelse i partihistorien för snart 80 år sedan.
Väljer man att grotta ner sig så djupt i de näringsfattiga intrigernas värld är risken uppenbar att Wigforss potential som ideologisk inspirationskälla snart hamnar i skymundan igen. Utan att skylla Lindgren för detta misstänker jag också att det finns dem som gärna ser att det blir just så. Wigforss hela politiska gärning påminner nämligen på ett för dagens rörelse generande uppenbart sätt om att det fanns en tid när en mera potent socialdemokrati inte var rädd för att låta sina egna provisoriska utopier prövas i praktisk handling, istället för att ängsligt ta rygg på andra.
Om Ernst Wigforss hade levt och verkat idag så är jag ganska säker på att han hade visat hur en annan politik var möjlig, en politik som ser framtidens utfall som något mer och större än som summan av ett antal tillfälliga opinionsmätningar eller fokusgrupper. Kanske är det också just sådana utmanande och möjligen spekulativa associationer som främst gör rättvisa åt hans politiska gärning – snarare än ett fortsatt frossande i svunna tiders personstrider.
Lars Ilshammar
Historiker, tidigare bland annat chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek samt biträdande riksbibliotekarie vid KB