Essä i tidningen Vi om en ny historikersyn på Sverige under andra världskriget

Under rubriken ”Nu skrivs Sveriges krigshistoria om” skriver jag en längre essä i tidningen Vi — om en förändring i den svenska historievetenskapen angående synen på andra världskriget.

Essäns tema är ett fenomen som historiker kallar för ”mea culpa-Sverige”:

Angående minneskulturen om andra världskriget är Sverige unikt jämfört med alla andra länder. Överallt (med förståeligt undantag av Tyskland) domineras det nationella minnet av hjältehistorier. Till och med stater som stred tillsammans med Hitler – exempelvis före detta axelmakter som Finland, Italien och Japan – glorifierar sitt agerande under kriget.

Mörkare sidor döljs i tystnaden.

Men i Sverige är det precis tvärtom. Det svenska historiebruket om andra världskriget framhåller i stället ”vår mörka historia” (exempelvis tågtransporter av nazityska soldater, export av järnmalm och rasbiologi). Sverige var undfallenhet, stövelslickeri och knäfall.

Ljusare sidor döljs i tystnaden.

Historiker kallar detta unika svenska fenomen för mea culpa-Sverige (”mea culpa” är latin och betyder ”min skuld”). Men hur skapades mea culpa-Sverige? Hur uppstod den unika nationella idén att Sverige enbart agerade uselt under andra världskriget – särskilt med tanke på att det faktiskt inte är sant?

Denna unika svenska nationella historiekultur har jag behandlat sedan 2009 då min bok Skyldig till skuld: En europeisk resa Nazityskland skugga utkom (länk till förlaget). Jag skrev i boken:

Det svenska problemet är att kriget inte fungerat som en ”positiv identitetsskapare”, påpekar historikern Alf W. Johansson. Svenska folket skiljer sig därmed från folken i de ockuperade europeiska länderna, där man kan glorifiera motståndet. Detta syns redan på fredsdagen 1945, då det främst är norska flaggor som de jublande stockholmarna viftar med på Kungsgatan. Ännu mer skiljer sig naturligtvis den svenska nationen från de allierade. Till och med axelmakten Finland lyckas skapa en positiv självidentitet utifrån striderna. Men vad har svenskarna att vara stolta över – egentligen?

Under 00-talet accelererade den svenska mea culpa-retoriken in i ett nationellt feberrus. Jag skriver i essän i tidningen Vi:

Det är onekligen en historiens ironi att det moralistiska 00-talet avslutades 2010 med att Sverigedemokraterna – ett parti som delvis grundades av nazister – kom in i riksdagen. Men SD lät sig inte nedslås av mea culpa-retoriken. Tvärtom började partiet använda den i sin politiska propaganda. Desinformationen SD sprider om krigsåren beror inte på okunskap.

Den baseras på lögner.

Plötsligt är det inte ”Sverige” i allmänhet som agerade omoraliskt under kriget – utan socialdemokraterna, enligt SD. ”Sossarna” hjälpte exempelvis nazisterna i Tyskland ”att ta över Europa”, påstod SD i en uppmärksammad affischkampanj i maj 2019.

Problemen med mea culpa-Sverige påverkar vetenskapens kärna i studierna av 1900-talets politiska historia. Generationer av historiker har utbildats, doktorerat och gjort akademisk karriär i mea culpa-Sverige. Därmed drabbar den nya kritiken även framstående historiker som i sin forskning – ofta utan att ha reflekterat – använt förenklad skamretorik angående Sverige under andra världskriget.

Läs hela essän om den pågående historikerrevolten mot mea culpa-retoriken på tidningen Vi:s webbplats. Du kan även lyssna på artikel, som talbok!

Uppdatering: Skaraborgs Allehandas ledarsida skriver om artikeln:

Förra veckan skrev till exempel författaren Henrik Arnstad en artikel där han pekade på det skadliga i en alltför kritisk tolkning av beredskapsårens politik. Arnstad själv erkänner att det är ett narrativ som i huvudsak kommit från vänster och han lyfter fram det genomslag som Maria Pia Boëthius bok ”Heder och samvete”, från 1991 fick, också på den seriösa historieforskningen (Tidskriften Vi 25/7).

Läs hela texten på sla.se.