Sedan 1995 har jag arbetat med svensk utrikespolitik inför och under andra världskriget. Tidigt stötte jag på ett nordiskt storkrig jag hade väldigt svårt att hitta pålitlig information om: De finska ”Frändefolkskrigen” 1918-1922, en serie inofficiella anfallskrig österut.
Syftet med Frändefolkskrigen var att slå mot den ryska bolsjevismen samtidigt som delar av den nyfödde finska självständiga staten önskade etablerade sig som ett nytt nordiskt imperium, snarare än att bli en finländsk nationalstat. Finland skulle växa och bli mäktigt, på grannstaternas bekostnad, även om udden otvetydigt främst var riktad österut. Det tsaristiska ryska imperiet hade fallit och den nya bolsjevikiska staten ansågs bräcklig.
Frändefolkskrigen var därmed en del av den radikaliserade och krigshysteriska finska politiska diskurs som rådde i slutet av första världskriget och som även manifesterade sig i finska inbördeskriget 1918. Med den viktiga skillnaden att de finska anfallskrigen österut inte tog slut lika fort. De fortsatte ända till 1922.
Nu har — äntligen — ett rejält forskningsverk om Frändefolkskrigen anlänt: Boken ”Villi itä” (på svenska ”Vilda östern”), skriven av historikerna Aapo Roselius och Oula Silvennoinen vid Helsingfors universitet.
Boken har rönt stor uppmärksamhet i Finland och är ytterst intressant även ur svensk synvinkel, eftersom den avslöjar det stora svenska frivilligdeltagandet i Frändefolkskrigen. Det går till och med att påstå att den svenska moderna högerextremismen föds i finska inbördeskriget 1918 samt under Frändefolkskrigen.
Under den gångna vintern reste jag till Helsingfors för att intervjua Roselius och Silvennoinen, vilket tidigare resulterat i ett avsnitt av min och Ola Larsmos modernhistoriska podd ”En svensk tiger”. Du kan lyssna på avsnittet här.
Idag publicerade Aftonbladet Kultur en större essä jag skrivit om krigen. Den finns (som låst betalartikel) att läsa via denna länk. Jag publicerar den även här:
När svenskar slogs för finska stormaktsdrömmar
Under början av 1900-talet rasade en serie finska anfallskrig mot bolsjevikerna i Ryssland. Krigen kan till och med kallas nordiska, eftersom hundratals frivilliga svenskar — och ännu fler danskar — deltog.
Ändå har du troligen aldrig hört talas om dessa krig – och det är ingen slump. Politiserad historisk tystnad är en central av Finlands officiella minneskultur. Frändefolkskrigen 1918-1922 har inte utgjort något undantag.
Det omfattande svenska deltagandet är en av många nyheter i en nyutkommen bok om krigen, ”Villi itä” (på svenska ”Vilda östern”), skriven av Finlands vassaste historiker, Aapo Roselius och Oula Silvennoinen. Boken fyller ett gapande hål i Nordens moderna historia.
– Frändefolkskrigen har aldrig studerats i en europeisk kontext tidigare – särskilt inte angående de många svenska och danska frivilliga, säger Silvennoinen, docent i historia vid Helsingfors universitet.
Kunskapen om Frändefolkskrigen 1918-1922 är likväl obefintlig i Sverige. Uppslagsordet existerar exempelvis inte i Nationalencyklopedin. Även i Finland är kännedomen om Frändefolkskrigen knapphändig.
– De flesta finländare känner till att Frändefolkskrigen ägde rum men sedan tar det stopp, säger Silvennoinen. Det mesta av krigsförloppet är allmänt okänt.
Bakgrund till Frändefolkskrigens var första världskriget och bolsjevikernas statskupp i Ryssland. Det ryska storhertigdömet Finland erhöll självständighet 1917. I januari-maj 1918 rasade finska inbördeskriget, mellan borgerliga vita och socialistiska röda. Högern förläste sig på 1800-talets nationalistiska epos Kalevala. Via Kalevalas sagor om forntida hjältar föddes drömmen om ett enormt Storfinland – och planer på krig och erövringar österut.
– Frändefolkskrigen utgick från finsk krigshysteri och krigskultur, säger Aapo Roselius, fil.dr. i historia vid Helsingfors universitet.
Finlands grundande följdes av en militarisering av det finska samhället.
– Retoriken manifesterade hyllningar till striden och döden. Finland måste växa och bli mäktigt. Därav idén om Storfinland.
Den finska tanken om anfallskrig mot bolsjevismen i öster fick kraftfullt gensvar i Sverige. Finska inbördeskriget och Frändefolkskrigen kan tolkas som födelsen för den moderna svenska högerextremismen. Men idén om Storfinland var samtidigt problematisk för svenskar, eftersom de framtida finska gränserna inte skulle begränsas till erövringar av ryska territorier. Även finsktalande bygder i norra Sverige och Norge skulle införlivas i Storfinland, liksom Estland – och ibland till och med Ungern.
– De mest grandiosa finska planerna om Storfinland var ofta framförda sent på kvällen vid restaurangborden, säger Roselius. Enligt förespråkarna borde alla finsk-ugriska folk samlas under det storfinska väldet.
I mars 1918 – mitt under brinnande finskt inbördeskrig – organiserade Finland frikårer som anföll Ryssland (”Viena-expeditionen”). Syftet var att erövra områdena ända bort till Vita havet. Dessa karelska territorier hade aldrig tidigare tillhört Finland, ens under svenska stormaktstiden. Finland ansåg dock att finnarna och karelarna var besläktade i en gemensam ”stam” eller ”fränder”, därav begreppet Frändefolkskrigen (på finska Heimosodat). Karelarna förutspåddes längta efter finsk överhöghet.
Men den karelarna hade delade meningar om de finska ockupanterna. En minoritet jublade, medan andra föredrog styre av ryssar och bolsjeviker. De flesta ryckte på axlarna inför vilka ”herrar” som bestämde över dem, det kunde kvitta lika. Framåt hösten 1918 kollapsade den finska ockupationen och frikårerna retirerade hemåt.
I november 1918 vände Finland istället blicken mot Estland, vars frihetskrig mot Ryssland blev en del av Frändefolkskrigen. Finland organiserade frikårer omfattande 4 000 man. De transporterades till Estland, som förmodades vilja ingå i union med Storfinland.
Det är i dessa finska anfall som de första större svenska frivilligtrupperna dyker upp i Frändefolkskrigen. En ledande svensk officer och högerextremist hette Martin Ekström (1887-1954). Hans namn är välkänt inom nazismforskningen. På 1930-talet blev han ledare för det svenska nazistpartiet Nationalsocialistiska blocket, men 1918 existerade inte nazismen ännu. Finland gav Ekström befäl och han tog sina mannar till fronten.
– Martin Ekström blev chef för en finsk frikår, berättar Roselius. Jag hittar ofta svenskar i höga positioner i källmaterialet från Frändefolkskrigen.
Ekström var en speciell person, enligt Roselius.
– Han njöt av kaos. Han anlände med sina svenska soldater och gick omedelbart till anfall. Ingen inom den finska krigsledningen tycktes veta vad han gjorde. Sådant beteende hos en militär ledare är omöjligt i ett välorganiserat krig. Det kräver en kaotisk miljö. Men Ekström hyllades som en hjälte och blev mer välkänd i Finland än i Sverige.
En annan svensk militär ledare under Frändefolkskrigen var Carl Mothander (1886-1965). Mothander var från början juridikstuderande i Uppsala. Han träffade den finske generalen Gustaf Mannerheim 1918.
– Mothander lyckades fånga Mannerheims intresse, utnämndes till major och satte upp en trupp bestående av svenska frivilliga, säger Roselius. Efter att ha stridit i Frändefolkskrigen skaffade han en herrgård i Estland och blev granne med befälhavaren för Danmarks frivilliga, officeren Richard Gustav Borgelin.
Mothanders relation till landsmannen Martin Ekström tycks däremot ha präglats av rivalitet.
– Ekström avskydde Mothander och kallade hans soldater för ”svenskt bottenskrap”.
Frändefolkskrigen kännetecknades av massavrättningar, fylleri och krigsförbrytelser. Svenskarna deltog aktivt i vidrigheterna.
– Krigföringen var kaotisk bortom all kontroll, säger Roselius. Den var grym och morbid – de stridande berusades av kriget. Frikårerna tog med sig traditionen av massavrättningar från finska inbördeskriget. Exempelvis när de erövrade Narva 1919 och ”rensade staden”. Finländarna radade upp krigsfångarna mot en vägg och sköt dem. De var dessutom nära att tillfångata röda arméns ledare Trotskij, men han smet undan.
Frändefolkskrigen fortsatte med den så kallade Aunus-expeditionen, som resulterade i finsk ockupation av karelska Porajärvi. År 1920 slöts fred med Ryssland. Freden i Dorpat var en finsk framgång eftersom Finland – efter upprepade offensiver – erhöll staden Petsamo vid ishavet. Likväl kallades freden ”skamlig” av den finska extremhögern och Frändefolkskrigen fortsatte under 1920-talet, via nya finska anfall mot Karelen och Ingermanland. Först efter 1922 tog Finlands anfallskraft slut – åtminstone tillfälligt.
Det dröjde till 1930-talet innan Frändefolkskrigen fick sin ideologiska fortsättning, då Lappo-rörelsen – den mäktiga finska fascismen – återupptog idéerna om Storfinland. Lappo-sympatisören Mannerheim var med på noterna. Men under vinterkriget 1939-1940 var det tvärtom Sovjetunionens som anföll Finland. Finland överlevde, men den rysk-finska misstron fortsatte.
Sommaren 1941 var det återigen Finlands tur att anfalla österut, denna gång i allians med det oövervinnerliga Nazityskland. Veteranen från Frändefolkskrigen, general Paavo Talvela, sade redan på våren att ”en tysk seger är klar två veckor efter inmarschen. Det är ej tvivel om, att Finland kan bära det äventyret.” Resultatet 1941 blev ett ”förintelsekrig” utan hänsyn till människovärde, krigets lagar eller konventioner. Drömmen om Storfinland realiserades, då axelmakten Finland erövrade ”lebensraum” i öster. Mannerheim sade 1941, i ett eko från Frändefolkskrigen 20 år tidigare:
”Karelen reser sig. I edra leder marscherar dess egna bataljoner. Ett fritt Karelen och stort Finland stiger fram för våra blickar ur de mäktiga världshistoriska händelsernas svall!”
Dock besegrades vapenbröderna Hitler och Mannerheim av de allierade. Frändefolkskrigen blev en historisk pinsamhet, som förpassades till den fläckvisa, välorganiserade och politiserade glömska som efter andra världskriget präglade Finlands historieskrivning.
Det är på tiden att Frändefolkskrigen – till slut 2019, efter hundra år – får nödvändig uppmärksamhet, via Silvennoinens och Roselius bok. En svensk översättning är planerad. Det politiserade mörkandet av Finlands 1900-talshistoria pågår ännu (precis som dagens Ryssland har svårt att vetenskapligt hantera sin historia). Men tack vare modiga historiker som Silvennoinen-Roselius finns ljus i mörkret.
Henrik Arnstad
