Jag skriver debattartikel i tidningen Journalisten under rubriken ”Vi trodde inte att det skulle vara så lätt att avskaffa vår publicistiska värdegrund”, om neofascistiska SD:s senaste attack på pressfrihet och yttrandefrihet.
Internationellt är den svenska situationen unik, utifrån radikaliteten hos SD. Partiet är världens i särklass största parti med nazistiskt ursprung. Partiets syn på mediepolitik som ett kulturkrig – på liv och död – mellan ”marxister och liberaler” och nationalister (”verklighetens folk”) är en retorik vars extremism enbart sällan återfinns i rikspolitiken utomlands. I Sverige är den vardag. Svenska medier har drabbats av hemmablindhet angående radikaliteten hos sverigedemokraternas ideologi och politiska uttalanden – delvis eftersom partiet normaliserats av svenska medier, som samtidigt utgör måltavla för partiets attacker.
Jag är kritisk till hur public service försökt hantera anstormningen från antidemokratiska SD:
Under den tioåriga sverigedemokratiska attacken på demokratin 2009-2019 har public service försökt blidka SD-sympatisörerna genom att publicistiskt utgå från deras verklighetsuppfattning. Nästan alla samhällsproblem diskuteras numera utifrån koppling till ”migrationen”, särskilt på SVT. Förhoppningen var att denna ständiga återkoppling till SD:s hjärtetanke – att samhällsproblem kan kopplas till invandrarna, muslimerna eller romerna – skulle blidka den rasistiska mobben, i deras ständiga avsky mot public service. Men strategin ”att ta människors oro på allvar” har inte fungerat. Tvärtom. Hatet, hånfullheten och hoten mot journalister har fortsatt och ökat.