Henrik Arnstad skriver i Göteborgs-Posten om det nya jätteverket om Eriksbergsvarvet, ”Eriksberg: Ett storvarv och dess fartyg”, av Martin Holmgren:
Det har gått 40 år sedan Eriksbergsvarvet levererade sin sista båt, tankfartyget ”Atland” 1979, och avslutade en verksamhet som pågått i mer än 100 år. Varvsdöden avrättade en central del av Göteborgs identitet. Men varven var mer än Göteborg. De var en del av skapandet av det moderna, industrialiserade och urbaniserade Sverige.
I essän berättar jag om hur Sveriges maritima historia lever i skuggan av inlandsidentiteten, trots att Sverige är ett kustland:
Göteborgs havsidentitet skiljer staden från östkustens Stockholm, som ju också i grunden är en sjöfartsstad. Stockholm är rikets huvudstad, med blicken mot inlandet. Göteborg däremot riktade blickarna ut mot havet; mot den internationella, transnationella och globaliserade värld som utmärker maritim identitet. Sådan identitet är ett hot mot inlandsnationalismens strävan efter isolering. Skapandet av svensk nationell identitet under 1800-talet fokuserade på Dalarna, som helt saknar kust. I detta inlandsideal, med täta skogar som skyddsmurar mot omvärlden, passar inte Göteborg in utan problem.
Boken fascinerar i sin rikedom av fakta och inte minst bildmaterial. Varven kom och gick. Idag huserar Göteborgs gamla varvsområden annan verksamhet:
Sveriges havsnära regioner, skärgårdar, fiskebyar, gamla hamnar och varvsområden genomgår en förändring. Längs de svenska kajerna reser sig inte sällan numera hotell, dyra bostadsrätter och annat tjusigt. Gamla fiskartorp säljs för sjusiffriga belopp. Möjligen skulle Kålle betrakta denna process med en blick som är hård. Men det kan vi låta vara osagt.
Läs hela essän som PDF här. Tack Ingrid för bilden på artikeln!
