Artikel publicerad i Göteborgs-Posten 23 december 2012:
Ebba D. Drolshagen, Den vennlige fienden: Wehrmacht-soldater i det okkuperte Norge (Spartacus).
Norge står inför en uppgörelse med sin historia under andra världskriget, inte olik den svenska process som inleddes på 1990-talet. Den stereotypa bilden av den modige norske motståndsmannen kompletteras. Fram träder berättelser om samarbete med den tyska nazismen – inte minst via nya spännande böcker.
Nyligen kom jätteverket ”Himmlers Norge” (700 sidor) av forskarna Terje Emberland och Matthew Kott, som väckt enorma reaktioner i grannlandet. Historikern Lars Borgersrud släpper i dagarna andra bandet i verket ”Den norske militærfascismens historie 1930-1945”. För några år sedan kom journalisten Björn Westlies fantastiska bok ”Fars krig” om sin pappa, som varit norsk frivillig i Waffen-SS. Denna recension handlar om boken ”Den vennlige fienden: Wehrmacht-soldater i det okkuperte Norge” av den tysk-norska författaren Ebba D. Drolshagen. Boken handlar om om relationen mellan ockupationssoldater och ockuperade.
I april 1940 anföll Tyskland de nordiska länderna Norge och Danmark, som fick två helt olika nationella erfarenheter av ockupationen. Danmark gav sig utan strid och var inte ens formellt ockuperat – istället godkände det danska statsstyret den tyska truppnärvaron och landet behöll sin självständighet. Mer än tiotusen danskar anmälde sig som frivilliga till Waffen-SS och mångdubbelt fler sökte arbete i Nazitysklands fabriker. Norge däremot gjorde motstånd och kunde hålla ut tills hjälp anlände från Storbritannien och Frankrike. Först efter hårda strider kunde Tyskland säkra Norge, varpå de långa åren av ockupation följde.
I den norska minneskulturen har ockupationstiden polariserats. Den norska nationalkänslan placerades hos motståndet, det var denna identitet Norge kollektivt investerade i efter 1945. På andra sidan i denna förenklade bild erhöll ”de som samarbetade” rollen som förrädarna. Inte minst drabbades kvinnor som haft förhållanden med tyska soldater – deras oskyldiga barn utsattes för ett livslångt lidande som ”tyskerunger”. Men Drolshagen påpekar att denna svartvita bild inte stämmer med den historiska verkligheten. ”Under krigsåren hade de allra flesta levt mellan dessa ytterligheter”, skriver hon angående ”vardagsgråzonen mellan samarbete och motstånd”. Därmed nyanseras den vanligtvis stereotypt berättade historien om Norge under kriget till något mycket mer spännande.
De tyska ockupationerna skiljde sig diametralt åt i öst och väst. I öst fördes förintelsekrig mot ”undermänniskorna”, medan norrmännen ansågs vara det mest ariska folket i världen (på andraplats kom svenskarna). Skandinaver skulle behandlas med respekt. Men de milda västliga ockupationerna hade även en praktisk aspekt, skriver Drolshagen. Ju mindre anledning till motstånd Tyskland gav norrmännen desto mindre militärkraft behövde bindas upp i Norge. Tyska Wehrmacht beordrades vara ”en exemplarisk ockupationsmakt” som skulle erbjuda trygghet åt det norska folket, så länge de höll sig på mattan. I motsatt fall blev det tyska våldet synnerligen brutalt, den tyska ockupationspolitiken skulle vara som ”en järnnäve i en mjuk vante”. Poängen är att dessa våldsutbrott skulle hållas på ett minimum, med viktiga undantag – framför allt angående Norges judar som från 1942 systematiskt mördades i Förintelsen.
Drolshagens poäng är att ockupationen – efter sin dramatiska inledning och trots stundliga våldsutbrott – dominerades av vardag: ”Livet måste gå vidare, som det så banalt och träffande heter”, skriver hon. Ockupationssoldater och vanliga norrmän var tvungna att hitta sätt att leva tillsammans. Norska företag sålde varor och tjänster till tyska Wehrmacht samtidigt som tyska soldater idkade handel med bönder, fiskare och hantverkare. Tyskarna handlade i samma butiker som norrmännen och de fikade på samma caféer. Ofta inkvarterades soldater i privata hem tillsammans med norska familjer. Man blev förtrolig med varandra, upptäckte likheter och började umgås. ”Man kan inte leva sida vid sida i fem år och förbli fiender”, som en civil kvinna sade om ockupationsåren. Likväl är det denna enorma sida av ockupationen – majoritetens upplevelse – som ”utelämnas i historieböckerna i samtliga länder som deltog i kriget”, skriver Drolshagen.
Efter 1945 försökte varje tidigare ockuperat land distansera sig från de tyska ockupanterna och framställde sig som en ”nation i motstånd” utan avbrott. Detta var den officiella historiepolitiken. Men på det privata planet fanns andra minnen. Ibland fortsatte relationen tysk-norrman efter kriget med livslång vänskap, inte minst då tyskar ofta blivit förälskade i Norge. Dessa relationer har rönt extremt litet intresse hos tyska historiker. Drolshagen har intervjuat tyska veteraner, vars berättelser från ockupationen mer liknar sommarsemestrar än krig. ”Kom snart tillbaka”, hade en norsk husmor ropat efter en tysk soldat när ockupationen upphörde 1945.
Hur ska dessa berättelser om ockupation tolkas? De utgör ingen ursäkt för det nazityska våldet, snarare minner de oss om att den historiska verkligheten var något annan än vår nutida historiekultur. Åren 1940-1945 hatade norrmännen till allra största delen ”tyskarna”, men man fann ibland tillit hos den enskilde soldaten Fritz som bodde i kammaren. Ända tills sonen i huset gjorde sig skyldig till motstånd och Fritz förvandlades till medlem av en exekutionspatrull.
Människor har alltid att navigera i komplicerade sociala nätverk av vänskap, förtroende, svek och förnedring. Det speciella med Drolshagens utmärkta bok är att hon får att förstå att detta gäller även livet under den nazistiska stövelns klack. Det är en uppfriskande författarbedrift.
Henrik Arnstad