Tidningen ”Arbetaren” förekommer flitigt i det utrikespolitiska källmaterialet från andra världskriget 1939-1945. Jag har skrivit en essä om tidningens exceptionalism i Sverige under kriget:
I år är det 80 år sedan andra världskriget bröt ut. Arbetaren var en av Sveriges mest högprofilerade antinazistiska röster såväl före som under kriget – och fick periodvis betala ett högt pris för det. Historikern och journalisten Henrik Arnstad ger här en skildring av Arbetarens dramatiska år som uppkäftig pressröst i motvind – och hur det hela tedde sig från den svenska utrikesledningens horisont.
Arbetaren spelade stor roll, utifrån två aspekter:
1. Arbetaren var tydligt antinazistisk och därmed kritisk mot svenska eftergifter gentemot Tyskland.
2. Arbetaren var inte enbart opinionsbil dande, utan arbetade även med under sökande journalistik. Arbetarens av slöjanden av svenskt samarbete med axelmakterna utgjorde en särskild sorts utmaning för UD.
Källmaterialet från UD om Arbetaren är ofta spännande läsning. En dagboksanteckning från departementet i mars 1942 lyder:
Den som först läser de svenska tid ningarna på UD:s pressbyrå, den unge Backlund, stryker upp sin bakåtkam made ljusa jättekalufs och går in till Thorsing [chef för UD:s pressbyrå] med det senaste numret av ’Arbetaren’, där en ledande artikel med för Hitler inte direkt smickrande uttalanden är rikligt försedd med understrykningar med rödkrita. Thorsing läser igenom de kritade ställena och utropar ’det här är ju för djävligt’ samt tar vindeltrappan ned till den politiska avdelningen, där den ominösa artikeln väcker samma lakoniska kom mentarer hos herrar Söderblom [chef för UD:s politiska avdelning] och Boheman [kabinettssekreterare]. Excellensen [utrikesminister Günther], om han är på UD aviseras och vänder tummen neråt.
Artikeln publiceras i decembernumret av ”Arbetaren”.
