Den fascistiska terrorvågen och svensk institutionell rasism

Enligt säkerhetspolisens årsbok över 2016 skedde inte ett enda terrordåd i Sverige förra året. ”Inget attentat inträffade”, skriver myndighetschefen Anders Thornberg.

Likväl drunknade Sverige i terror. Nazister detonerade en serie bombladdningar i Göteborg och 92 flyktingboenden attackerades via mordbrand, varav merparten förblivit ouppklarade. Moskébränder kompletterades med en omfattande rasistisk mordhotsindustri som svepte över rasifierade, kvinnor, HBTQ-personer, journalister, författare, konstnärer, forskare och politiker.

Dessa illavarslande fakta studerar jag i en dubbelrecension av två böcker; ”Den ensamme terroristen? Om lone wolves, näthat och brinnande flyktingförläggningar”, av forskarna Mattias Gardell, Heléne Lööw och Michael Damberg-Grundberg. Samt ”Nazisten som teg”, av Christoph Andersson och Andreas Förster. Texten publiceras i GP Kultur.

Problemet med begreppet terrorism utgår från oklarheter i definition. I praktiken utgår Säpo från gärningspersonernas identitet.

Kan en ”vit” svensk begå terrorbrott?

Om terroristen inte är ”muslim” (stereotyp svartmuskig och skägg) utan ”etnisk svensk” (ljushyad), upphör terrordåd att vara terrordåd. Ett provocerande konstaterande, inte desto mindre tycks det vara sant.

Inte ens sverigedemokraten Anton Lundin Petterssons rasbiologiska massaker i Trollhättan 2015 var terrorism.

Påståendet är vidare mätbart empiriskt:

  • Den som söker på orden ”rasism”, ”nazism”, ”nazist”, ”Nordiska motståndsrörelsen” eller ”Sverigedemokraterna” i säkerhetspolisens årsbok 2016 får noll träffar.
  • Den som söker på ordet ”islam” får 36 träffar (trots att inget muslimskt terrordåd drabbade Sverige 2016).

Ambivalensen hos de statliga säkerhetstjänsterna, angående den ultranationalistiska och rasistiska terrorn, utgör en fara för de västliga demokratiska statsskicken. Det gäller såväl Donald Trumps oklarhet angående amerikansk nazism såväl som svenska Säpos fumliga inkompetens angående rasistiska terrordåd.

Skrämmande läsning.

Både den akademiskt torra antologin Den ensamme terroristen? och reportageboken Nazisten som teg utgör skrämmande läsning. Konstaplarna på hemliga polisen ser inga problem, samtidigt som flyktingboenden brinner och tusentals hukar under mordhot. Det är ingen fara. Förutsatt att du är vit och inte mopsar med rasisterna. De andra får väl skylla sig själva?

Läs hela texten på gp.se.

Institutionell rasism.

Att varna för institutionell rasism i det svenska rättssystemet handlar inte om huruvida enskilda tjänstemän hyser rasistiska åsikter. Institutionell rasism definieras som de svårupptäckta – eller ibland rentav osynliga – organisationella processer, som drabbar rasifierade individer och grupper.

Institutionell rasism kan därmed – på individnivå – upprätthållas även av övertygade antirasister, som i sin yrkesutövning anpassar sig till systemets normer. Angående rättsväsendet ”vet” tjänstemän hur de bör hantera specifika ärenden för att minimera friktion i hanteringen. De ”vet” hur dessa fall bör skötas för att minska risken för konflikter, lyfta ögonbryn och onödiga hinder i karriären.

Tjänstemännen anpassar sig omedvetet. En demokratisk stat gör klokt i att vara mycket medveten om denna problematik.