Tidskriften Författaren om fascismen och kulturen

Tidskriften Författaren (nr 3, 2017) uppmärksammar nazismens närvaro vid Bokmässan i Göteborg. Redaktören Lisa Bjurwald gav mig uppdraget att skriva om fascismens förhållandet till kultur och litteratur, vilket jag med stolthet accepterade. Artikeln finns enbart publicerad i tidskriftens pappersupplaga, varför jag även återger den här. Trevlig läsning!

Fascismen <3 författarna

Kulturarbetare anses ofta utgöra samhällets humanistiska försvarsverk. De fria konsterna – inte minst författarskap – har ett frihetligt och kosmopolitiskt rykte, vilket märks i det malande hatet från fascismen. Sverigedemokraterna har satt i system att terrorisera svenska författare via partiets välorganiserade mordhotsindustri. SD-terrorismen samspelar dessutom med de svenska nazisternas våldsapparat.

Ultranationalismens ”mordiska raseri” (för att tala med fascismforskaren Robert Paxton) mot oliktänkande författare har historiskt sin mest kända manifestation i Nazitysklands bokbål. 1933 brände regimen tusentals böcker skrivna av judar eller av politiska motståndare och 1934 hade över 5 000 boktitlar förbjudits. Av detta kan läsaren hamna i föreställningen att fascismen avskyr kultur. ”Där det fanns kultur fanns ingen fascism – där det fanns fascism fanns ingen kultur”, skrev filosofen Norberto Bobbio (1909–2004). Ingenting kan vara mer felaktigt. Kulturpolitik förblir ett fascistiskt fokus och det är ingen slump att SD-ledaren Jimmie Åkesson hoppas på kulturministerposten i en framtida regering.

Faktum är att fascismen älskar författare, bara dessa skriver rätt sorts böcker. Resultatet behöver inte alls bli undermålig litteratur, tvärtom. Fascisternas idolförfattare imponerar ofta med sin höga konstnärliga kvalitet. Poeten Gabriele D’Annunzio (1863–1938) inspirerade inte bara de italienska svartskjortorna, utan en hel värld. Romanförfattaren Knut Hamsun (1859–1952) hade inte bara en beundrare i den tyska nazismen, utan anses än idag utgöra en av skönlitteraturens giganter.

I vår tid presenterar exempelvis den litterära superstjärnan Karl Ove Knausgårds författarskap en förvriden syn på Adolf Hitler. Historikern Mikael Nilsson skriver att ”Knausgårds text är inte dåligt skriven, som skönlitteratur är det lysande och medryckande, men det är mycket dålig historia” (DN 160627). Vetenskapsjournalisten Maja Hagerman påpekar att ”Skandinaviens just nu kanske mest uppburne författare väljer ett egendomligt sätt att förhålla sig till sanningen om Hitler, just när nazismen som ideologi håller på att ta ny fart i Europa” (DN 130913). Ingenting av detta minskar det konstnärliga värdet av Knausgårds produktion. Men det gör heller inte Knausgård till en garant för humanism, demokrati och medmänsklighet. Tvärtom försvarar han Sverigedemokraterna som ”ett legitimt parti, invalt i riksdagen”. Mordhoten mot författare ignorerar han. Istället angriper Knausgård antirasistiska kolleger och kallar dem enögda ”cykloper” (DN 19 maj 2015).

Att se författare generellt som ljusets och demokratins riddarvakter är alltså en illusion. Till och med en farlig sådan, i vår utsatta samtid. Många kulturarbetare har tvärtom en dragning till fascismens uttryck för storslagenhet, dramatik och millenarism. Erfarenheten visar att när de svartbruna tar makten vänder många kulturarbetare kappan efter vinden. Ofta blixtsnabbt. Den dag SD får kommandot över kulturpolitiken kommer vi att få se tidigare antirasister “visa sig villiga att slicka varenda sko som sticks under munnen på dem”, för att tala med den krigstida antinazistiske diplomaten Sven Grafström. År 1934 sjöng Zarah Leander den antitotalitära politiska kupletten ”I skuggan av en stövel”, skriven av den kämpande demokraten Karl Gerhard. Två år senare inledde Leander sin lysande karriär i Nazityskland, där hon blev nazismens propagandaminister Joseph Goebbels villiga kreatur.

Förvisso kommer inte alla författare att bli fascister eller ens rasister om SD lyckas ta makten. Blotta tanken är löjlig. Men även en kulturarbetare måste leva. Alternativet till påtvingad arbetslöshet skulle bli ett deltagande i SD-Sveriges flöde av storsatsningar på kulturproduktioner. Påkostade episka filmer och teveserier skulle produceras om vikingafärder, karolinska konungar och Engelbrekts uppror på 1400-talet. I biofåtöljen skulle vi följa Gustav II Adolfs äventyr och se imponerande skildringar av Sveriges störste krigarkungs triumfer och död på slagfälten. På Sveriges betydande teaterscener skulle de nya SD-anknutna cheferna – som ersätter sparkade ”kulturmarxister” – glädjestrålande berätta på presskonferenser, om kommande Strindberg-festivaler. Inte en krona skulle sparas på det magnifika hos nationens stoltheter. Förlagsbranschen skulle flöda av sakprosa och skönlitteratur om den okuvliga, maskulina och stridbara svenska nationen. Alla dessa texter och manus måste skrivas. Sveriges författare skulle plötsligt se sina nutida svältlöner förvandlas till överflöd, förutsatt att de förmår anpassa sig (och inte belastas av judisk, samisk, romsk eller muslimsk ”kultur” som det rasbiologin uttrycker sig idag).

Enligt Jimmie Åkesson förgiftar dagens kulturelits ondskefulla ”marxister och liberaler” svenska folket med antinationell fientlighet. Sverige måste befrias, via en ultranationalistisk rening inom svensk kultur. När denna nationella pånyttfödelse sker stundar festdagar, för de författare som assimilerat sig. Vissa med glädje, andra mer motvilligt. Denna process har för övrigt redan inletts i Sverige. Fascismens hatiska retorik (benämnd ”yttrandefrihet”) saknar förvisso inte försvarare på kultursidorna. Trots att vi vet att det var sådan hatisk retorik som möjliggjorde Auschwitz-Birkenau.

Fascismens kulturpolitik utgör vad den internationella forskningen benämner dess ”soft power” (”mjuka makt”) och är alltför ofta bortglömd, i skuggan av blixtkrig och enfärgade skjortor. Det är därför glädjande att svensk forskning producerar framstående studier inom fältet. Historikern Benjamin Martin vid Uppsala universitet har i sitt forskningsverk The Nazi-Fascist New Order for European Culture (Harvard University Press, 2016) presenterat en bred analys, angående hur den tyska nazismen och den italienska fascismen försökte påverka Europas innersta själ (”hearts and minds”), via kulturproduktion.

Specifikt angående Sverige rekommenderas antologin De intellektuellas förräderi? Intellektuellt utbyte mellan Sverige och Tredje riket, redigerad av idéhistorikerna Maria Björkman, Patrik Lundell och Sven Widmalm. Särskilt Patrik Lundells essä om fascistisk mediekritik och krav på ”objektivitet” är idag nödvändig läsning. När Hitler var som mest populär strax innan kriget (1937) bildades pronazistiska Riksföreningen Sverige-Tyskland. Lundell studerar propagandametoden som föreningen använde i bearbetningen av svenska medier. Föreningen förklarade som sitt syfte att ”på ett verkligt objektivt sätt” skildra Nazityskland. Dess självidentitet utmärktes av ”vetenskapliga och opolitiska förtecken” i kritiken av svensk press. Tidningarna ansågs generellt fientliga, partiska och subjektiva i sin ovilja inför Tyskland och nazismen.

Lundell jämför dåtidens nazister med våra dagars hatmedier, exempelvis SD-sajten Avpixlat som ”visar stora likheter med retoriken på 1930- och 1940-talen”. Nu liksom då anser ultranationalismens intellektuella att traditionella medier ljuger, mörkar och vinklar nyheterna subjektivt. Detta bör åtgärdas via ”ett rent objektivt upplysningsarbete”, som det hette 1938. Då liksom nu användes ordet ”censur” för att beskriva traditionell press (”i vårt land existerar en faktisk och praktisk censur” skrev de svenska nazisterna 1940). Dåtidens åsiktskorridor beklagades utifrån att vänskapen med Nazityskland ”systematiskt tigits ihjäl i svensk dagspress”. Tysklandsvänner ”skrämdes till tystnad”. Nazistpropaganda beskrivs ofta som simpel och känslosam. Den sägs också medvetet arbeta med lögner, skriver Lundell, som vill komplicera stereotyperna om propagandan. ”Det är lätt att se att den kunde framstå som rimlig och rationell”, påpekar han. Detta ekar in i våra dagar, när journalister försöker förhålla sig ”objektivt” till fascism, utifrån desperation att undvika anklagelser om subjektivitet (eller för den delen, utifrån egna sympatier gentemot det svartbruna).

Mitt uppdrag av tidskriften Författaren, angående denna essä, utgick från en frågeställning: ”Har författare ett särskilt ansvar att försvara demokratiska värderingar i samhällsdebatten? Eller bör de snarare hålla sig borta från politiken?” Frågan är om det överhuvudtaget går att tänka sig en icke-politisk författare. Allt skrivande kommenterar verkligheter, på något vis. Det vet fascismen. Det är därför den hyser sin glödande hatkärlek till oss författare. Vi ska antingen kastas i koncentrationsläger, mördas – eller hyllas och firas – i SD:s och nazisternas drömsamhälle. Det är självklart omöjligt för en författare att hålla sig neutral till detta. Även tystnad innebär ett ställningstagande.

Henrik Arnstad
Historiker och författare till ”Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia”, utkommer 2018 med ”Hatade demokrati: de inkluderande rörelsernas ideologi och historia” (Norstedts).