Svensk islamism demokratiskt alternativ till extremism

ESSÄ: Idag kopplas islam ofta samman med extremism. Men precis som inom kristendom ryms inom islam en enorm politisk spännvidd. Historikern och författaren Henrik Arnstad menar att det är en insikt som förlorats i terrorismens spår. Idag rensas även liberala muslimska röster bort från offentligheten. Läs hans essä.

För fem år sedan satt jag på en trottoarservering i Egypten med en vän ur landets akademikerklass. Den hoppfulla glöden från arabiska våren 2011 hade falnat och allt fler egyptier visade missnöje med dåvarande presidenten Muhammad Mursis islamistiska politik.

Bland annat praktiserades ”halal-turism”, som innebar att jag inte fick beställa alkohol av servitören. Min vän tyckte detta var pinsamt och hämtade en burk öl till mig, hos en kompis. Han själv drack kaffe och sade:

— Du förstår, jag är ju själv islamist – men utifrån liberalism. Det är klart att du ska kunna njuta av en öl, om du vill. Därmed är jag i opposition till Mursis konservativa islamism som jag anser vara i konflikt med min egen.

Min egyptiske väns reaktion belyser hur enkelspårigt begreppet islamism används i Sverige. Oftast föregås det av ordet ”extremistisk” och sammankopplas med sharia-lagar, hedersvåld och terrorism. Men islamism är betydligt mer än så.

Vad är islamism?

Ideologin islamism kan definieras som samlingsnamn för samtliga politiska inriktningar som utgår från islam, enligt docent Hossein Sheiban, expert på politisk islam. Inom islamismen finns därmed en enorm politisk spännvidd: Från progressiv liberalism till mörkaste konservatism. Från vänster till höger. Från feminism till kvinnohat, etc.

Jämför med kristen politisk aktivism som uppvisar samma spännvidd – från vänster till höger – utan att automatiskt sammankopplas med extremism.

Därmed är det olyckligt att Sverige via populistisk retorik (ofta påverkad av islamofobisk rasism) ständigt reagerar negativt mot inhemska muslimska rörelser.

Liberal islamism skulle kunna finna utrymme även i Sverige och ge röst åt medborgare som i praktiken är utestängda från samhällsdialogen – alternativt (och detta är viktigt) är hänvisade åt extremism.

”Islam in liberalism”

Joseph A. Massad

Professor Joseph A. Massad vid Columbia-universitetet skriver i sin färska monografi ”Islam in liberalism” att islam befinner sig i liberalismens hjärta. Men islam har också blivit viktig för europeisk identitet, eftersom vissa definierar religionen som Europas motsats.

Islam blir synonymt med diktatur, intolerans, judehat, kvinnohat och homofobi. Den ”gode europén” betraktar sig därmed som missionär, med helig uppgift att omvända ”de otrogna muslimerna” till den sanna tron; västerländsk sekulär liberalism. Särskilt muslimska kvinnor måste räddas, ur sitt förtryck, oavsett om de vill eller förstår detta själva.

Om muslimerna vägrar frivillig sekulär frälsning bör de tvingas. Med våld, om så krävs. Detta kan yttra sig i många former: fransk polis som via vapenhot tvingar en muslimsk kvinna att ta av sig sin burkini på stranden, koncentrationslägret i Guantanamo Bay eller bombmattor över Mellanöstern.

Utan återkommande bruk av överlägset våld anses muslimsk infiltration kunna hota ”våra” kärnvärden. Islam utgör en konkurrerande civilisation gentemot det abstrakt konstruerade ”västerlandet”, för att tala med den inflytelserike islamofoben Samuel Huntington. Men det finns ett mer demokratiskt sätt att se på saken.

Alternativa moderniteter

Historikern Antony Black skriver att islamism är en reaktion mot hur moderniteten kommit att gestalta sig. Grundtanken är att det kan finnas fler moderniteter än västerländsk sekulär liberalism (forskningen diskuterar ”multipla” eller ”alternativa” moderniteter).

Antropologen Dale F. Eickelman pekar på en paradox; västerländsk demokrati uppmuntrar religiös pluralism (religionsfrihet) samtidigt som den fördömer icke-kristna religiösa politiska rörelser.

Men muslimska liberaler anser att deras politiska verksamhet är en del av individens frihet, en personlig autonomi. En demokratisk stat inkluderar många olika interna ”traditioner”, även muslimska, tolkade som kluster av samhälleliga sociala och kulturella koncept.

Det blir därmed odemokratiskt att specifikt peka ut muslimska traditioner som anti-modernitet (ofta används tidsbegreppet ”medeltid”).

Islam och kolonialismen

Problemet med forskningen om islamism är att den nästan alltid utgår från förhållanden i de länder där islam utgör majoritetsreligion (”den muslimska världen”). Denna vidsträckta del av jorden var under 1800-talet på väg in i egna moderniteter, när det överlägsna europeiska våldet krossade processen via kolonialism och imperialism.

År 1953 störtade USA Irans ledare Mohammad Mosaddeq i en statskupp och införde diktatur.

I början av 1900-talet var hela området påtvingad västerländsk överhöghet. Progressiva initiativ har sedan dess tolkats som hot mot västerländsk överhöghet, exempelvis 1953 när USA störtade demokratin i Iran.

Samtidigt används ”kampen för demokrati” som legitimering för anfallskrig. Det USA-ledda Irakkriget 2003 åstadkom inte Iraqi freedom, vilket var namnet på operationen.

Istället skapades kaos och i förlängningen IS, som idag återexporterar mordiskt våld till Europa. Därmed är den onda cirkeln sluten.

Islam är en svensk religion

Men islam är även en svensk religion. Mer än 100 000 svenskar identifierar sig som muslimer. Dessa utgör en mycket diversifierad grupp och är alls ingen enhetlig ”kultur”, som rasismen vill påstå.

Europas nutida nationalstater – som konstruerat osanningen att de har sitt ursprung i ”etnisk homogenitet” – diskuterar oroligt hur muslimska minoriteter bör hanteras.

Begreppet integration betyder ofta förväntningen att ”de andra” ska ge upp sin särart och ”anpassa sig”. Traditionella målgrupper har varit judar och romer, som också blivit måltavlor för mer radikal europeisk homogenitetspolitik: Fysisk förintelse.

Europas muslimer kräver frihet

Men Europas muslimer kräver medborgerlig frihet, i demokratins namn. De fordrar att få sin muslimska identitet erkänd som legitim i den offentliga sfären, påpekar historikern Ira M. Lapidus vid Berkeley-universitetet.

Radikalisering och ”våldsbejakande extremism” inom muslimska grupperingar har blivit ett eget forskningsfält, även i Sverige. Det diskuteras svenska IS-krigare, salafi-jihadism och konflikter mellan olika delar av islam.

Samtidigt saknas en annan debatt: Det har i praktiken blivit omöjligt att vara muslimsk framstående politiker i Sverige 2017. Förr eller senare kommer ett avslöjande om att vederbörande ätit middag i samma rum som fel människor, deltagit i en konferens där även salafi-jihadister varit inbjudna eller vistats i en moské där även ”fel” sorts islam förekommit. Resultatet förskräcker.

Sverige måste förbli en demokrati

Idag är muslimer effektivt bortrensade från den svenska offentlighetens högre skikt. Denna utrensning är inte förenlig med demokrati. Inkludering av samtliga medborgare i dialogen med samhälle och stat ska även gälla människor och grupper med muslimsk övertygelse. Demokratiforskaren Iris Marion Young skriver:

”Detta är inte ’identitetspolitik’. Ej heller är det krav på ett ’erkännande’. Det är krav på att utsatta minoriteter öppet ska kunna manifestera sina åsikter, utan att straffas för det.”

Sådana krav är rimliga. Islam är idag en del av svenskheten – precis som kristendom, judendom och så vidare. Det ställer krav på inkludering, om vi ska kunna definiera Sverige som en demokrati.

Denna text publicerades 170610 i Jönköpings-Posten och 16 andra dagstidningar. Foto: Björn Larsson Rosvall.