Försöken att förstå ondskan: Hannah Arendt och Seymour Martin Lipset

img_8468

Magasinet Arens publicerar en längre essä av Henrik Arnstad, där två av USA:s främsta intellektuella under 1950-talet jämförs och diskuteras; den politiska filosofen Hannah Arendt (1906-1975) och sociologen Seymour Martin Lipset (1922-2006):

Hannah Arendt är en välkänd gestalt i offentligheten ännu idag. Det tillhör allmänbildningen att kunna citera henne (orden ”ondskans banalitet” förekommer regelbundet på kultursidorna). Däremot är hennes tankar sällan återgivna i dagens internationella akademiska fascismforskning, med undantag av rent historiografiska redogörelser. Seymour Martin Lipset däremot saknar stjärnstatus, men är ännu flitigt citerad inom den nutida forskningen. Lipsets texter om fascismens ideologi har fortfarande vetenskaplig bärighet.

img_8469Både Arendt och Lipset blev en del av USA:s propagandainsatser under kalla kriget, utifrån totalitarismteori. Ändå är de bägge mycket olika, såsom samtida intellektuella.

Det problematiska med Hannah Arendts resonemang var att hon, framför allt 1951 med boken The Origins of Totalitarianism, skrev i en samtid som fortfarande saknade empirisk forskning om Nazityskland. Men Hannah Arendt själv såg inte bristen på empiri som ett problem. Hennes arbete var filosofens och hennes tankearbete skedde på fri hand. Det hade fördelen att Arendt förmådde tänka nytt. Hennes arbete vitaliserade diskussionen kring fascismens ideologiska praktik, manifesterad i den tyska nazismen och Förintelsen. Men i detta låg även en skillnad mot den samtida sociologen Seymour Martin Lipset, som istället använde sig av tillgängligt källmaterial när han 1961 utgav verket Political Man: The Social Basis of Politics. Även Lipset var verksam inom totalitarismteori – men hans slutsatser skiljde sig markant från Arendts.

img_8471Jag vill föreslå att Lipsets tankar är högst relevanta idag, utifrån ultranationalismens framgångar. Oftast diskuteras ”vänsterns kris”, men Lipset satte fingret på fascismen som en ”mittens extremism” (jämför med begreppen ”vänsterextremism” och ”högerextremism”). Lipset skrev:

As the Nazis grew, the liberal bourgeois center parties, based on the less traditionalist elements of German society – primarily small business and white-collar workers – completely collapsed. Between 1928 and 1932 these parties lost almost 80 per cent of their vote, and their proportion of the total vote dropped from a quarter to less than 3 per cent.

Läs hela essän i magasinet Arena.