Den fascistiska ideologins kärna — debatt i Respons

IMG_5822

Debatten om den fascistiska ideologin fortsätter i tidskriften Respons. I senaste numret söker jag förklara den moderna fascismforskningen för professor emeritus Alf W. Johansson, respekterad auktoritet på Nazityskland och andra världskriget:

Den mest betydelsefulla förändring som skett inom fascismforskning är ett skifte angående forskningens blick, bort från ett uppräknande av yttre mellankrigstida manifestationer. Till exempel skriver Johansson om ”den paramilitära organisationsformen”. Andra saker som brukar nämnas är ledarkult, korporativ ekonomi och en uttalad vilja att avskaffa den liberala demokratin. Dessa fenomen fanns dock inom många politiska diskurser under mellankrigstiden. En politik som år 2015 försöker använda samma politiska taktik som 1922 eller 1932 är dömd att misslyckas, om dess syfte är att övertyga breda folklager. Stefan Löfvens socialdemokrati skiljer sig markant från Brantings. Detta anser vi inte vara konstigt. Detsamma borde gälla fascism.

Skärmavbild 2015-09-08 kl. 15.21.42Centralt begrepp för förståelsen av fascism är ”ultranationalism”:

Ultranationalism definieras som en nationalism – utgörande en politisk övertygelse – vilken är oförenlig med en liberal uppfattning om tolerans, medborgarskap, kulturell eller religiös pluralism och nationalitet. Det innebär att en ultranationalist tar sig rättigheten att fritt välja huruvida en individ eller ett kollektiv ingår i den mytologiskt uppfattade nationen, oavsett medborgarskap. Ultra-nationalisten tar sig dessutom friheten att ändra sig, så att den exkluderade vid en given tidpunkt kan finna sig inkluderad i nationen – för att sedan plötsligt exkluderas igen. Det vanligaste exemplet på detta är synen på judar, som omväxlande exkluderats respektive inkluderats av europeiska ultranationalister. Det vill säga; om vi sätter på oss ultranationalismens ideologiska glasögon blir Förintelsen begriplig och logisk. Fienden som parasiterar i nationens mitt – för den antisemitiske ultranationalisten juden – utgör en ohyra, ett ogräs, en cancersvulst. Denna cancer måste opereras bort. Annars överlever inte den mytiska entitet som ultranationalisten älskar mer än allt annat: nationen.

Även denna gång fokuserar debatten på Sverigedemokraterna, såsom manifestation av fascismens ideologi liksom partiets brukande av politiskt våld och terror:

SD är ett parti som bär en kulturessentialistisk uppfattning om vad Sverige bör vara. Ett parti av självutnämnda ”Sverige-älskare” som ska krossa ”kulturradikalernas strypgrepp om vår nation”. Ett parti vars aktivister dödshotar forskare till tystnad. Liksom de mordhotar politiker, tjänstemän samt 14-åriga skolflickor. I dag lever en tredjedel av alla svenska journalister under mordhot. SD–anhängare skriver att ”jag hymlar inte med att svenska journalister förtjänar att misshandlas och dör dom är det bara en bonus”. Ett annat påpekande är: ”Man kan bara hoppas att ni journalister […] får huvudet bortskjutet. Ni skulle göra så många glada och framförallt så skulle det bli fest varje gång. Ni är vidriga desinformatörer som kommer få titta ännu mer över axeln i fortsättningen.”

Läs hela texten på Respons webbplats.