Recension av Franco-bok i GP
Posted on | May 13, 2013 | Comments Off
Jag publicerar en recension av boken “The Spanish Holocaust” av historikern Paul Preston i Göteborgs-Posten (4 maj 2013). Boken handlar om det spanska inbördeskriget 1936-1939 och Francos efterföljande diktatur, tolkat som barn av samma tid som Hitlers utrotning av judarna. Recensionen finns ännu ej på internet.
Nominerad till Frilanspriset 2013
Posted on | April 26, 2013 | Comments Off
Henrik Arnstad har nominerats till Frilanspriset 2013 för sin bok “Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia”. Nomineringen går till frilansjournalister som “utfört betydande journalistiska insatser”.
http://www.resume.se/nyheter/tv/2013/04/26/johanna-franden-kan-vinna-frilanspriset/
Älskade fascism bok är vårens mest omtalade fackbok. Den har återkommande benämnts “årets viktigaste bok” och mötts av överväldigande recensioner:
http://alskade.wordpress.com/category/recension/
P3 Dokumentär: CIA:s hemliga propagandakrig i Sverige
Posted on | February 22, 2013 | Comments Off
Sveriges Radio/P3 har gått ut med följande information:
CIA:s hemliga propagandakrig i Sverige
Under 1950-60-talets Kalla krig, utkämpas ett hemligt propagandakrig i Sverige Det handlar om att fånga svenskarnas ”hearts and minds”. USA vill vinna den svenska vänstern, som i deras ögon riskerade att bli ”kommunistisk”.
År 1952 bildas en kulturkommitté i Stockholm, en underavdelning till Congress for Cultural Freedom i Paris – allt finansierat av CIA.
Drygt hundra av Sveriges främsta intellektuella värvas till den svenska underavdelning. Samtidigt går den öppna propagandan från USA på högvarv och får tidningar att ta märkliga beslut.
I P3 Dokumentär avslöjar vi den hittills okända historien.
Producenter: Henrik Arnstad och Lovisa Lamm Nordenskiöld
Denna radiodokumentär sänds söndag 31 mars. P3 Dokumentär på webben hittar du här.
Betty Edvall ny praktikant
Posted on | February 4, 2013 | Comments Off
Från 11 februari kommer Betty Edvall att praktisera på Tricorder Media. Betty läser etnologi på Södertörns högskola och kommer framför allt att arbeta med lanseringen av boken Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia. Välkommen, Betty!
GP Kultur om ockupationen av Norge
Posted on | December 28, 2012 | Comments Off
Artikel publicerad i Göteborgs-Posten 23 december 2012:
Ebba D. Drolshagen, Den vennlige fienden: Wehrmacht-soldater i det okkuperte Norge (Spartacus).
Norge står inför en uppgörelse med sin historia under andra världskriget, inte olik den svenska process som inleddes på 1990-talet. Den stereotypa bilden av den modige norske motståndsmannen kompletteras. Fram träder berättelser om samarbete med den tyska nazismen – inte minst via nya spännande böcker.
Nyligen kom jätteverket ”Himmlers Norge” (700 sidor) av forskarna Terje Emberland och Matthew Kott, som väckt enorma reaktioner i grannlandet. Historikern Lars Borgersrud släpper i dagarna andra bandet i verket “Den norske militærfascismens historie 1930-1945”. För några år sedan kom journalisten Björn Westlies fantastiska bok ”Fars krig” om sin pappa, som varit norsk frivillig i Waffen-SS. Denna recension handlar om boken ”Den vennlige fienden: Wehrmacht-soldater i det okkuperte Norge” av den tysk-norska författaren Ebba D. Drolshagen. Boken handlar om om relationen mellan ockupationssoldater och ockuperade.
I april 1940 anföll Tyskland de nordiska länderna Norge och Danmark, som fick två helt olika nationella erfarenheter av ockupationen. Danmark gav sig utan strid och var inte ens formellt ockuperat – istället godkände det danska statsstyret den tyska truppnärvaron och landet behöll sin självständighet. Mer än tiotusen danskar anmälde sig som frivilliga till Waffen-SS och mångdubbelt fler sökte arbete i Nazitysklands fabriker. Norge däremot gjorde motstånd och kunde hålla ut tills hjälp anlände från Storbritannien och Frankrike. Först efter hårda strider kunde Tyskland säkra Norge, varpå de långa åren av ockupation följde.
I den norska minneskulturen har ockupationstiden polariserats. Den norska nationalkänslan placerades hos motståndet, det var denna identitet Norge kollektivt investerade i efter 1945. På andra sidan i denna förenklade bild erhöll ”de som samarbetade” rollen som förrädarna. Inte minst drabbades kvinnor som haft förhållanden med tyska soldater – deras oskyldiga barn utsattes för ett livslångt lidande som ”tyskerunger”. Men Drolshagen påpekar att denna svartvita bild inte stämmer med den historiska verkligheten. ”Under krigsåren hade de allra flesta levt mellan dessa ytterligheter”, skriver hon angående ”vardagsgråzonen mellan samarbete och motstånd”. Därmed nyanseras den vanligtvis stereotypt berättade historien om Norge under kriget till något mycket mer spännande.
De tyska ockupationerna skiljde sig diametralt åt i öst och väst. I öst fördes förintelsekrig mot ”undermänniskorna”, medan norrmännen ansågs vara det mest ariska folket i världen (på andraplats kom svenskarna). Skandinaver skulle behandlas med respekt. Men de milda västliga ockupationerna hade även en praktisk aspekt, skriver Drolshagen. Ju mindre anledning till motstånd Tyskland gav norrmännen desto mindre militärkraft behövde bindas upp i Norge. Tyska Wehrmacht beordrades vara ”en exemplarisk ockupationsmakt” som skulle erbjuda trygghet åt det norska folket, så länge de höll sig på mattan. I motsatt fall blev det tyska våldet synnerligen brutalt, den tyska ockupationspolitiken skulle vara som ”en järnnäve i en mjuk vante”. Poängen är att dessa våldsutbrott skulle hållas på ett minimum, med viktiga undantag – framför allt angående Norges judar som från 1942 systematiskt mördades i Förintelsen.
Drolshagens poäng är att ockupationen – efter sin dramatiska inledning och trots stundliga våldsutbrott – dominerades av vardag: ”Livet måste gå vidare, som det så banalt och träffande heter”, skriver hon. Ockupationssoldater och vanliga norrmän var tvungna att hitta sätt att leva tillsammans. Norska företag sålde varor och tjänster till tyska Wehrmacht samtidigt som tyska soldater idkade handel med bönder, fiskare och hantverkare. Tyskarna handlade i samma butiker som norrmännen och de fikade på samma caféer. Ofta inkvarterades soldater i privata hem tillsammans med norska familjer. Man blev förtrolig med varandra, upptäckte likheter och började umgås. ”Man kan inte leva sida vid sida i fem år och förbli fiender”, som en civil kvinna sade om ockupationsåren. Likväl är det denna enorma sida av ockupationen – majoritetens upplevelse – som ”utelämnas i historieböckerna i samtliga länder som deltog i kriget”, skriver Drolshagen.
Efter 1945 försökte varje tidigare ockuperat land distansera sig från de tyska ockupanterna och framställde sig som en ”nation i motstånd” utan avbrott. Detta var den officiella historiepolitiken. Men på det privata planet fanns andra minnen. Ibland fortsatte relationen tysk-norrman efter kriget med livslång vänskap, inte minst då tyskar ofta blivit förälskade i Norge. Dessa relationer har rönt extremt litet intresse hos tyska historiker. Drolshagen har intervjuat tyska veteraner, vars berättelser från ockupationen mer liknar sommarsemestrar än krig. ”Kom snart tillbaka”, hade en norsk husmor ropat efter en tysk soldat när ockupationen upphörde 1945.
Hur ska dessa berättelser om ockupation tolkas? De utgör ingen ursäkt för det nazityska våldet, snarare minner de oss om att den historiska verkligheten var något annan än vår nutida historiekultur. Åren 1940-1945 hatade norrmännen till allra största delen ”tyskarna”, men man fann ibland tillit hos den enskilde soldaten Fritz som bodde i kammaren. Ända tills sonen i huset gjorde sig skyldig till motstånd och Fritz förvandlades till medlem av en exekutionspatrull.
Människor har alltid att navigera i komplicerade sociala nätverk av vänskap, förtroende, svek och förnedring. Det speciella med Drolshagens utmärkta bok är att hon får att förstå att detta gäller även livet under den nazistiska stövelns klack. Det är en uppfriskande författarbedrift.
Henrik Arnstad
SR:s Vetandets värld om fascismen
Posted on | November 26, 2012 | Comments Off
Henrik Arnstad har medverkat i Vetenskapsradions “Vetandets värld” och diskuterat fascistisk ideologi, tillsammans med fil.dr Lena Berggren och programledaren Tobias Svanelid:
“Fascism förvandlades ju till ett skällsord efter andra världskriget och är inget epitet som dagens ultranationalistiska partier själva gärna kallar sig, menar Henrik Arnstad, vars artikel i Dagens Nyheter i förra veckan argumenterade för att Sverigedemokraterna borde definieras som ett fascistiskt parti.”
Lyssna på programmet via http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/120073?programid=412
DN Debatt om Sverigedemokraterna
Posted on | November 21, 2012 | Comments Off
Henrik Arnstad har skrivit en artikel på DN Debatt om Sverigedemokraternas förhållande till den fascistiska ideologin:
“Sverigedemokraterna når allt fler sympatisörer och därmed är det dags för Sverige att lämna den utbredda okunskapen om fascismen bakom sig. Sverige måste – liksom hela Europa – konfrontera närvaron av en ideologi som kan dominera 2000-talet.”
Enligt uppgift är artikeln den mest delade någonsin på DN.se — 1.433 tweets och över 27.000 facebook-likes. Du läser artikeln via denna länk:
http://www.dn.se/debatt/sverigedemokraterna-ar-ett-fascistiskt-parti
Artikel i Göteborgs-Posten om Hitler
Posted on | November 18, 2012 | Comments Off
Artikel publicerad i Göteborgs-Posten 18 november 2012
Daniel Pick
The Pursuit of the Nazi Mind: Hitler, Hess, and the Analysts
I nästan varje spelfilm eller TV-drama om andra världskriget finns karaktären ”nazist-galningen”. Han är inte vilken nazist som helst, som exempelvis alla dessa tyska soldater i sina typiska hjälmar. Utan den ideologiskt indoktrinerade, sadistiske och feminine nazistpsykopaten.
Denna filmkaraktär följer en given mall precis som vampyren, zombien eller varulven. Typiskt är nazistpsykopaten en SS-officer, oftast klädd i läderrock och med glasögon. I Steven Spielbergs ”Jakten på den försvunna skatten” från 1981 hette han Arnold Toht, i den brittiska TV-serien ”Secret Army” hette han SS-sturmbannführer Ludwig Kessler och karaktären var så framgångsrik att den efteråt fick en egen TV-serie (”Kessler”, 1981). Parodin på ”Secret Army” hette ”’Allå, ‘allå, ‘emliga armén” i vilken karaktären fick heta Otto Flick. Till och med i den svenska lågbudgetfilmen ”Gränsen” (2011) finns han med, som kapten Keller. I Quentin Tarantinos lysande ”Inglourious Basterds” från 2009 heter han SS-standartenführer Hans Landa – ett praktexemplar.
Men nazistpsykopaten i populärkulturen är – till skillnad från Frankensteins skapelse – ingen fiktion. Den galne nazisten skapades i realtid under andra världskriget, när psykologer främst i USA försökte analysera nazieliten med Adolf Hitler i spetsen. Målet var ökad kunskap angående fiendens ledare, för att effektivare vinna kriget. Om detta har den brittiske forskaren Daniel Pick skrivit en bok, utifrån dubbla kompetenser. Han är både professor i historia och dessutom legitimerad psykoterapeut vid ärevördiga British Psychoanalytical Society. Pick är kunnig, ambitiös och smart – vilket behövs. Nazisten som galning är en farlig stereotyp, full av fällor och blindskär. Det visade debatten om vår egen tids nazistmonster Anders Behring Breivik och dennes mentala hälsa.
I boken ”The Pursuit of the Nazi Mind” (ungefär ”Jakten på det nazistiska psyket”) beskriver Pick hur USA:s underrättelsetjänst satte igång stora psykologprojekt i största hemlighet, efter Hitlers krigsförklaring 1941. Psykoterapeutisk expertis kallades samman, fick tillgång till avhoppade nazister – bland annat Hitlers ställföreträdare Rudolf Hess – samt började skriva rapporter om nazielitens undermedvetna och psykologiska drivkrafter. Mest energi lades naturligtvis på Adolf Hitler, en man som än idag är gåtfull – trots alla hyllkilometer litteratur som skrivits om honom (jag har själv ägnat två decennier på denne herre utan att lära känna honom). Vilka undermedvetna drifter styrde Hitler sedan hans barndom, frågade sig de amerikanska freudianska psykologerna under kriget. Hur återspeglades Hitlers psyke i hans politisk-psykologiska bruk av manipulationer utifrån känslor som kärlek, åtrå, hat, avundsjuka, avund och ångest? Hur förhöll sig Hitlers person till egenskaper som narcissism, sadism och så vidare? Var Adolf Hitler att betrakta som psykiskt sjuk – en galning?
Problemet för de amerikanska psykologerna 1941-1945 – och för nutidens historiker – är att patienten var otillgänglig. Adolf Hitler fanns i Tyskland och lade sig aldrig på terapeutens soffa, särskilt inte som Freud varit en jude. De avhoppade tyskar som förhördes om Hitlers psyke var dessutom tveksamma uppgiftslämnare, vars berättelser inte utsattes för nödvändig källkritik. Vidare var de ansvariga psykologerna mycket glada i långtgående spekulationer angående sådant de inte kände till, exempelvis Hitlers barndom. Troligen hade Hitler varit mycket fäst vid sin mamma Klara, skrev de. Och troligen var hans pappa Alois våldsam och brutal. ”Oidipus”, sammanfattade psykologerna – men hur vanlig var inte en sådan uppväxt i Österrike på 1890-talet? Gjorde detta verkligen Hitler unik? Ändå utgör den amerikanska underrättelsetjänstens katalog av uttalanden om Hitlers psyke ett spännande källmaterial, konstaterar Pick. Men det säger mer om de amerikanska aktörerna än om Hitler. Exempelvis angående psykoterapeuten Walter Langer (1899-1981) som ville hitta nyckeln till Hitler i dennes sexualdrift.
Langer och hans kolleger samlade på Hitler-anekdoter, vilka levererades av vittnen. Den tyske ledaren beskrevs omväxlande som hysterisk, pervers, feminin, ologisk, överkänslig, hysterisk eller gråtmild. En av favoritkällorna var Ernst Hanfstaengl, avhoppad tysk nazist som varit Hitlers vän under 1920-talet. För att tillfredsställa amerikanernas hunger på pikanta detaljer radade han upp mängder av uppgifter om Hitler, den ena vildare än den andra. Hitler var en sadomasochist med homosexuella böjelser och ”pornografisk kvalitet” i sina sexuella fantasier. I intima stunder med kvinnor kunde Hitler falla till golvet och be om att få bli sparkad, visste Hanfstaengl. Men trots detaljerna var allt detta enbart rykten och hörsägen, vilket inte hindrade Langer från att göra diagnoser utifrån materialet. Andra avhoppare betecknade Hitler som ”rasligt underlägsen”, vilket föranledde rasistiska amerikanska psykologer att beskriva honom som sprungen ur ”obildad bonde-ras”, en beklaglig ”blandning av raser” vars förfäder saknade ”ren germanitet”. För övrigt var Hitler troligen impotent. Vilket skulle bevisas.
Det verkligt spännande utifrån Picks bok inträffade efter kriget, då tankarna om Hitler som galning tacksamt togs emot av ett västerland i moraliskt kaos. Både Adolf Hitler och Benito Mussolini hade innan kriget valts till ledare i västerländska demokratier och deras väg till makten hade byggt på stöd av den traditionella högern. Tanken att Hitler varit ett psykopatiskt monster innebar att både han och nazismen förpassades till något ”annat” än västerlandet självt. Hitler blev inte ett barn av det ”normala” Västeuropeiska samhället, utan en psyksjuk anomali. Den antidemokratiska och auktoritära traditionella högern – konservatismen – slapp konfronteras angående samarbetet med Europas fascistiska kadrer. Kort därpå gick världen in i en ny konflikt, det kalla kriget, och de svåra frågorna kring mellankrigstiden och andra världskriget kunde hänvisas till att Hitler varit en psykopat, en förförare och ett monster.
Forskningen har sedan dess avfärdat bilden av galningen Hitler, men nazistgalningen lever kvar i populärkulturen – vilket syns i filmkaraktärerna som beskrevs inledningsvis. Liksom i det oändliga antalet humorversioner av Hitlers vansinnesutbrott i den tyska filmen ”Undergången”, som blommar på Youtube. Mekanismen återkommer ständigt. Inte minst i samband med Anders Behring Breiviks massmord i Norge.
Debatten gick hög om Breivik som ”galning” och som anomali i det annars goda, demokratiska och icke-extremistiska Norge. I själva verket var Breivik medborgare i ett av Europas mer ultranationalistiska och rasistiska länder, med ett neofascistiskt parti (Fremskrittspartiet) som samlar uppemot 25 procent av väljarna. Den norska läkningsprocessen efter Breivik har till stor del skett med samma flaggviftande nationalism som präglade mördaren. Fremskrittspartiet – där Breivik länge var aktiv medlem – återtog snabbt förlorade väljare. Att peka ut Breivik, Hitler eller Mussolini som galna monster kan därmed tolkas som samhällelig beröringsskräck inför det egna kollektivets mörka sidor. Idag röstar många svenskar på de neofascistiska Sverigedemokraterna, men det innebär inte att allt fler svenskar blivit psykiskt sjuka.
Pick beskriver hur forskningen studerat auktoritära personlighetsdrag, en sinnesstämning då människor hänfaller åt stereotyper och uppskattar ”makt och hårdhet” samtidigt som de skyller missförhållanden på externa faktorer som inte inbegriper dem själva. I tider av osäkerhet uppstår behov av att leva i fantasivärldar, där hemliga konspirationer pågår bland hotfulla ”andra”. Inom den tyska nazismen konspirerade judarna för att ta över världen och krossa Europa, i dagens västerland sägs att muslimerna konspirerar för samma sak via förräderier, införande av sharialagar och ett mytiskt kalifat. Dessa tankar konstrueras politiskt – men Picks ställer frågor även angående psykologin. Och han gör det väldigt bra.
Henrik Arnstad
“Älskade fascism” i Norstedts vårkatalog
Posted on | November 1, 2012 | Comments Off
Henrik Arnstads kommande bok “Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia” presenteras i Norstedts vårkatalog för 2013.
Läs mer om boken på dess blogg:
http://alskade.wordpress.com
Henrik Arnstad i SVT:s Babel
Posted on | October 14, 2012 | Comments Off
Henrik Arnstad deltog i kvällens bokprogram Babel i SVT2 och diskuterade bokfloden kring andra världskriget och Adolf Hitler. Arnstad hänvisade till aktuell forskning om kriget som central identitetsskapare i västerlandet. Inslaget återfinns 31 minuter in i sändningen, som kan ses via länk nedan:
http://www.svtplay.se/video/351562/del-7-av-12